Glöd · Ledare

Det är inte musiken som är problemet

I efterdyningarna av det fruktansvärt tragiska mordet på Einár har det blossat upp en ny debatt om gangsterrapens skadliga påverkan. I DN skriver Vesna Prekopic att musikjournalister har varit naiva när man velat skilja på person och verk. Hur kan man hylla och dela ut priser till artister som glorifierar våld? Liknande saker skriver Victor Malm i Expressen där han också delvis ger sig själv skulden för att han och andra musikjournalister “har fastnat i ett trivialt försvar av den här musiken” och inte satt den i ett sammanhang. Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, går ett steg längre och ställer den retoriska frågan om barn verkligen måste höra gangsters. Skulle vi inte bara kunna konfiskera deras mobiltelefoner så att de slapp konfronteras med all våldsromantik?

På många sätt är den här diskussionen långtifrån ny. Ungdomskultur har alltid upprört vuxenvärlden, från Elvis höftvickande till 80-talets videovåldsdebatt och Black Metal-scenens kyrkobränningar och mord på 90-talet. Romantiseringen av gangsterlivet är inte heller ny. Inom hiphopkulturen har den förekommit i åtminstone 30 år, dock mer i USA än i Sverige. Det som möjligen är relativt nytt, åtminstone i en svensk kontext, är hur det ställs allt högre krav inom hiphopgenren på att vara “äkta”, att man inte bara ska rappa gangstertexter utan att man också ska leva det liv man skriver om.

Det är på flera sätt en tragisk utveckling. Men jag tror inte att det är något man löser genom att sluta spela artisterna på radion eller genom att ta ifrån ungarna deras mobiler. Musik hittar alltid sätt att nå ut, och det som är förbjudet blir ofta desto mer kittlande och spännande. Det riskerar också att flytta fokus från det grundläggande problemet. Det är förvisso sant att våldsglorifiering kan locka ungdomar in i kriminalitet, men lockelsen blir också större för dem som inte anser att de har särskilt mycket att förlora. Det är ingen slump att nästan alla som blir stora inom den här genren kommer från fattiga förorter eller har trassliga uppväxtförhållanden. 

Jag kan förstå och sympatisera med Victor Malms önskan att problematisera musiken och sätta den i sammanhang, men jag tror inte att det kommer hjälpa nämnvärt. Rättare sagt: jag tror det är väldigt få tonåringar som bryr sig om vad någon kulturjournalist på Expressen tycker. Det som möjligen kan hjälpa är när rappare som har en stor följarskara och som många ungdomar ser upp till går ut och fördömer våldet, såsom exempelvis Sebastian Stakset (tidigare medlem i Kartellen) och Alex Ceesay har gjort under veckan. 

Men det viktigaste av allt är att utjämna klasskillnaderna, att tidigt fånga upp de som håller på att hamna på glid och inte minst att ge alla barn och ungdomar en framtid värd att tro på.

Rapartister som vågar gå ut och kritisera våldsromantiken.

Politikers enkla och populistiska lösningar.