”Människans förhållande till det normala är alltid detsamma. Det är det normala som förändras.” Orden är Martin Luther Kings och det finns inget som jag har läst eller hört genom åren som bättre förklarar de beslut som snarare leder till snabbare undergång än räddar vår vackra planet.

Det onormala blir snabbt normalt, utan att vi lägger märke till det. Ibland är det bra. Som att vi tar för givet att barn ska leka och gå i skolan istället för att arbeta. Andra gånger är det sämre. Som när vi tar vattnet för självklart, smutsar ner det eller bara låter det rinna medan vi gör något annat, när man på andra håll tvingas gå fler mil för att få tillgång till något som åtminstone är hyfsat drickbart.

På Vetenskapsradion (P1) pratar man om att välja mellan ”natur och klimat” och de är långt ifrån ensamma om det. Varför är det aldrig någon som undrar om det ens kan existera ett klimat utan natur?

Att frågan nu ställs i Vetenskapsradion beror på att Europas största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller – som skandium och yttrium – hittats norr om Gränna, blott ett stenkast från Vättern. Någon miljökonsekvensutredning av värde är inte gjord, 300 000 människor får sitt dricksvatten från Vättern och vackra naturvärden står på spel. Beslutet borde med andra ord vara enkelt – ingen brytning. Dessa jordartsmetaller är emellertid en förutsättning för vår gröna omställning; som komponenter i elbilar, vindkraftverk och andra produkter som vi finner nödvändiga i våra moderna och normala liv.

Alltså: Natur eller klimat? Den ”omöjliga” fråga som är precis lika absurd som att behovet att fly numera är ett problem för mottagarländerna och inte för dem som flyr, vilket blivit uppenbart i samband med talibanernas maktövertagande i Afghanistan. Den öppna famnen har blivit stängda gränser och vi nickar bara instämmande och tycker det är normalt.

Europa är i dag till nästan 100 procent beroende av import av jordartsmetaller från Kina.
 Jodå… Det är samma Kina som vi fördömer för deras utsläpp av koldioxid. Samma Kina som har ett totalitärt styre. Och samma Kina som omskolar uigurer i interneringsläger till lydiga kommunister.

Förr hade vi nog, om än lite svagt, försökt ställa krav på Kina för att fortsätta handla med dem. Numera låter vi, utan att generas, pengar och vinster gå före mänskliga rättigheter på samma sätt som det inte gör något om man är naturdum bara man är det på ett klimatsmart sätt.

Tidigare var det normalt att svenska insatser utomlands syftade till hjälpa människorna på plats och det oavsett om det handlade om solidaritetsrörelsen i Nicaragua efter revolutionen 1979 eller insatser mot svält i Afrika söder om Sahara. När den svenska militära närvaron i Mali nu förlängs med ytterligare ett år, är det, enligt utrikesministern, andra motiv som styr: Skydda Europa mot terrorism, människosmuggling och droghandel.

Naturligtvis ska detta hejdas, men jag hade föredragit att det främsta syftet varit att hjälpa människorna i Mali till en drägligare tillvaro. Någon följdfråga om inte detta vore rimligare ställs inte. Obegripliga och omöjliga dumheter får alltför ofta stå oemotsagda, just för att de anses ”normala”.

Om man inte står för något, faller man för vad som helst. Därför är det viktigare än någonsin att tänka igenom sina värderingar och preferenser. Gör vi inte det kommer vi inte ens att märka hur det normala förskjuts. Ekonomi går före mänskliga rättigheter och frågan om vi ska välja klimat eller natur ställs som om det faktiskt vore möjligt att göra ett val.

Å andra sidan är det inte mer än ungefär 30 000 år till nästa istid, så sett i ett längre perspektiv kanske frågan inte är om människan och naturen ska dö ut eller inte, utan om vi ska svettas eller frysa ihjäl. Ja att vi dör ut lite då och då är helt enkelt det normala. Men under tiden kan vi väl ändå göra det bästa utifrån de kunskaper vi har istället för att bära oss åt som om det normala är att klättra upp i ett träd, sätta sig på en gren och sedan såga av den för att vi behöver virket.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.