Svenska Dagbladet upplät nyligen sin ledarplats åt Moderata ungdomsförbundets före detta förbundsordförande Benjamin Dousa. Han tackade med att attackera mammorna i nätverket Nationell kris för att de gör för lite för att motverka gängvåldet.

Nätverket Nationell kris bildades nyligen av mammor i olika förorter som drabbats av våld, mord och skjutningar. Den 30 september anordnade de en demonstration och lämnade över ett 34-punktsprogram till regeringen med förslag på åtgärder för att vända utvecklingen. Det är en diger lista på förslag de kom med, med förslag som verkligen berör dem, och borde beröra alla oss andra likadant.

Ta till exempel den 24 punkten, där man vill att skolorna, och andra verksamheter med barn ska få långsiktigt stöd av psykologer för att hjälpa barnen att bearbeta sin sorg och sina trauman. Eller deras 26 punkt, där de ber om fler studier som undersöker vad som händer i ett samhälle som drabbats av stor sorg och obearbetad sorg, från ett hälsoperspektiv. Eller förslaget om fler kuratorer i skolorna, om en jourenhet som ska hjälpa till med bearbetningen. Det är ett stort rop på hjälp från mammor som förlorat barn till våldet, eller ser sina barn växa upp med rädslor och skräck hukandes över dem.

Trots det är varje förslag på listan konstruktivt. Det är förslag som ska göra något, antingen med hälsan, som de jag nämnde ovan, eller förslag som ska ge ungdomarna bättre framtidsutsikter, som det om fler sommarjobb för att ungdomarna ska få en fot in på arbetsmarknaden istället för in i gängkriminaliteten, ungdomsråd med beslutanderätt för att involvera ungdomarna i samhällsprocessen, eller att utveckla en krisbudget som de boende ska kunna utnyttja (och själva förfoga över) när katastrofen inträffar och någon skjuts.

Det såg inte Benjamin Dousa. Istället skriver han så här:

“Det är bra att föräldrar engagerar sig – polisen och socialtjänsten kan inte lösa förorternas problem på egen hand. Det är ett mantra i debatten: Hela samhället måste engagera sig för att vända utvecklingen. Just därför är det problematiskt att föräldrarna i så låg utsträckning pratar om vad de själva kan göra för att förhindra att barnen dras in i brottslighet och upprätta lokal trygghet”.

I ett 34-punktsprogram som offrens mammor lämnar till regeringen vill han alltså att fler av punkterna ska handla om att ”och så ska vi jobba hårdare för att motverka att våra barn mördar”. Newsflash, de gör det de kan. De har till och med organiserat sig för att be samhället att också göra det samhället kan.
Han går vidare med att förklara att han är emot ökat socialbidrag (det var ingen av punkterna, men i punkt 32 önskade de extra ekonomiskt stöd till de ensamstående föräldrarna som ska kombinera att behöva försörja sina barn och ha tid över för dem) eftersom ”Högre bidrag tenderar att leda till större och längre bidragsberoende.” Han fortsätter med att poängtera att forskningen är “i stort entydig” om att barn till föräldrar som är “bidragsberoende” klarar skolan sämre.

Jo fan tro’t, men de barnen presterar inte bättre av att deras föräldrar har än mindre pengar. Metoden ut från bidragsberoendet är att göra det lättare att tjäna pengar trots att man har bidrag (läs till exempel basinkomst), inte att bibehålla bidragen på en nivå som inte är hållbar.

Resten av Dousas ledare handlar om hans syn på samhället, där han vill att staten ska hålla sig till att upprätthålla lag och ordning. Utöver det appellerar han till civilsamhället att steppa in och ta över. Offentlig transport, skola och sjukvård, verkar inte ha någon plats i hans (och SvD:s?) samhälle. Då är det inte konstigt att han vill skjuta tillbaka ansvaret på de enskilda medborgarna. Men när han gör det, kan han faktiskt välja att rikta in sig på andra än mödrarna till våldets offer i förorten.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.