Glöd · Ledare

Den bruna färgen går inte bort för att du kastar skit på andra, Jimmie

Det har uppstått en lite oväntad diskussion om färgen brun i veckan. Det började med partiledardebatten i söndags då Per Bolund slängde ur sig ”den blåbruna sidan” när han pratade om M, KD och SD. “Vem är brun?” utbrast en arg Jimmie Åkesson och gav knappt Bolund någon tid att förklara innan han började gorma om att Bolund kallade honom för nazist. 

Attacken från Åkesson var säkerligen välplanerad. Han räknade med att ordet brun, eller något liknande, skulle dyka upp någon gång under debatten och att han då skulle få möjligheten att angripa andra partiledare för att de beskyller honom för att vara något som han menar att han inte är. På så sätt skulle han än en gång få spela martyr och peka på hur verklighetsfrånvänd regeringen är. 

Problemet, för Åkessons del, är ju att det Bolund sa stämmer. Blåbrun är, enligt nyordslistan från 2014, en ”färgbeteckning för politiska samarbeten mellan traditionella högerpartier och främlingsfientliga, högerextrema eller högerpopulistiska partier”. Det var också det Per Bolund sa i debatten, han påpekade att SD är ett högerpopulistiskt parti, dock inte nazistiskt, men att de trots allt har sina rötter i nazismen. Det är svårt att argumentera emot, vilket Åkesson inte heller direkt gjorde, istället fortsatte han bara att gorma. 
Högerpopulistiskt är om något den snällaste beteckningen man kan sätta på ett parti som grundades på 80-talet av bland annat en gammal SS-veteran och som fortfarande var gravt nazistiskt på 90-talet när Jimmie Åkesson gick med i partiet. Ett parti som påstår sig ha gjort upp med sin historia men där det regelbundet kommer nya avslöjanden om företrädare på olika nivåer, alltifrån mindre kommuner och ända upp i toppen, som uttalat sig rasistiskt och antisemitiskt. 

Så sent som i tisdags avslöjade Expo att en politiskt sakkunnig vid SD:s riksdagskansli också är aktiv i vit makt-rörelsen och bland annat har förespråkat “svenska zoner”. Förmodligen var det inte många som höjde på ögonbryn eftersom vi numera är så vana vid den här typen av skandaler när det gäller SD. Fler ögonbryn höjdes nog när det senare framkom att samme tjänsteman under 90-talet var anställd för Miljöpartiet. Sverigedemokraterna själva var förstås inte sena med att skadeglatt peka ut detta faktum. JImmie Åkesson själv tog tillfället i akt att i den egna Youtubekanalen Riks även håna Expo för att de hade missat detta. Istället för att rannsaka sig själva pekar alltså SD på något som den här personen gjorde för över 20 år sedan, då det dessutom är högst oklart om han hade samma värderingar som han har i dag. 

Det är mycket möjligt att SD inte kände till mannens kopplingar till vit makt-rörelsen när de anställde honom. Men poängen här är inte bara om de kände till det utan också att det är just den här typen av personer som dras till SD så som flugor dras till avföring. Den här personen var verkligen inte den första och han kommer sannolikt inte heller bli den sista nazisten inom SD. 

Sättet de hanterade det här avslöjandet på är dock väldigt typisk för SD. Istället för att göra upp med sitt förflutna pekar de hellre ut vad andra partier har gjort. Oftast att Vänsterpartiet fram till slutet av 80-talet var kommunister eller att Socialdemokraterna har förespråkat rasbiologi och tvångssteriliseringar (inför valet 2018 spelade de till och med in en film där de med hjälp av en hel del förvanskade fakta “avslöjade” Socialdemokraternas rasistiska förflutna) – allt för att flytta fokus från det egna partiet. 

Det är sant att det både inom S och V finns en hel del mindre stolta ögonblick i historien. Men det är faktiskt inte samma sak. Om vi börjar med Socialdemokraterna så ligger de händelserna som SD brukar dra fram oftast 80 år bakåt i tiden eller mer. Det var en helt annan tid där rasistiskt och nazistiskt tankegods var något högst normaliserat. Detta inte sagt som något försvar, men som en förklaring. Det hindrar förstås inte heller att den än i dag finns rasistiska socialdemokrater, eller att de stängda gränser som S förespråkar är ett hån mot alla som tvingas fly. Men det är nog få forskare som skulle hävda att tankeströmningar baserade på ras är en del av S nuvarande ideologi på samma sätt som de är inom SD. 

När det gäller Vänsterpartiet så stämmer det ju att de kallade sig för kommunister fram till slutet av 80-talet. Den stora skillnaden mellan nazism och kommunism är att medan nazismens mål är ”den ariska rasens” herravälde så är kommunismens mål ett klasslöst samhälle. Det har förvisso funnits gott om folkmördare som kallat sig för kommunister, men det är inte samma sak som att kommunismen i sig är en folkmordsideologi. Att V genom historien har hyllat despoter och diktatorer är i och för sig sorgligt, men samtidigt är V i dag ett av de partier som tydligast och starkast tar avstånd från rasism både i tal och i praktik. 

Men säg att SD hade haft rätt. Säg att alla andra partier hade varit precis lika goda kålsupare. Jag har ändå svårt att tänka mig något sämre försvar än att peka på andra. Ens egna handling blir inte mer rätt för att någon annan också har gjort fel. Innan man kastar skit på andra bör man börja med att tvätta sin egen byk. SD lär dock få tvätta väldigt länge för att den bruna färgen ska försvinna.

Miljöpartiet ska anta ett program för social rättvisa på kongressen i helgen.

Att man fortfarande, år 2021, ska behöva upprepa att SD är ett rasistiskt parti.