Efter den stora flyktingvågen 2015 motiverades ofta åtstramningarna i flyktingpolitiken med att det höga mottagandet var en hård belastning för landets kommuner. Och visst var det många kommuner som ansåg att de inte hade resurser för att ta emot så många och som hamnade i ett väldigt ansträngt läge. 

Men det här är samtidigt bara en del av verklighetsbeskrivningen. För det är också så att många kommuner är helt beroende av invandringen. Det finns massor av kommuner i dag där befolkningen sjunker och där de som bor kvar i kommunen blir allt äldre. Det leder till sämre offentlig service vilket i sin tur leder till att färre personer flyttar dit, det blir alltså en ond cirkel. Att det kommer flyktingar dit som kan ta jobb eller starta egna företag borde alltså välkomnas av många.

Det här är också ett argument som Yoomi Renström (S), ordförande i kommunfullmäktige i Ovanåker, lyfter fram i en intervju med Dagens samhälle.
”Vi står inför en brist på arbetskraft och kompetens, som vi inte löser genom att strama åt flödet av människor som kommer hit. Jag tycker att diskussionen är helt felvänd och känner en stor frustration”, säger hon.

I samma artikel kan vi också läsa att Ovanåker, som första kommun i Sverige, ställer sig bakom ett tyskt initiativ om att vara ”en säker hamn” för flyktingar. Det handlar om att de har undertecknat en deklaration som säger att de är beredda att ta emot främst minderåriga asylsökande som befinner sig i överfulla flyktingläger i Grekland. Vilka konsekvenser det här beslutet kan få i praktiken är svårt att sia om. Det är trots allt regeringen och inte kommunerna som fattar beslut om migrationspolitiken i Sverige och i artikeln kan vi också läsa att deklarationen för Ovanåkers del inte innebär att de verkligen kommer ta emot personer som fått asyl i ett EU-land och ska vidarebosättas, utan att det snarare ska ses som ett statement eller inlägg i debatten. 

Men även om det inte kommer få några större effekter i praktiken så är det ändå hoppfullt med kommunpolitiker som vågar säga ifrån. Extra hoppfullt är det att Yoomi Renström är socialdemokrat. Socialdemokraterna är trots allt det parti som bär störst ansvar för den nuvarande extremt restriktiva migrationspolitiken och som allt som oftast försvarar sig med att de ”lyssnar på folk ute i landet”. S har också en väldigt stark lydnadskultur, den som vågar säga emot partiledningen, eller går på tvärs mot den allmänt rådande uppfattningen inom partiet, riskerar att snabbt hamna i kylan. Men kanske kan en förändring ändå vara på gång. När det skulle röstas om den nya migrationslagstiftningen i våras så var det flera socialdemokratiska riksdagsledamöter som gick ut och öppet kritiserade bland annat förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd. 

Det handlar än så länge bara om enstaka protester. I stort verkar de flesta inom partiet fortfarande sluta upp bakom regeringens hårdföra politik. Men som Yoomi Renström säger: ”Allt börjar med ett första steg. Jag tror inte att ens Greta anade att hon skulle kunna påverka hela världens klimatpolitik när hon satte sig ner utanför riksdagshuset.”

Kanske kan Yoomi Renström ha satt en snöboll i rullning som kommer dra med sig många kommunpolitiker runt om i landet och som till slut har vuxit sig så stor att inte ens regeringen kan ignorera den. Det vore i så fall sannerligen på tiden.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.