Glöd · Ledare

Dags för mjukare tag

Det tog inte många timmar efter sprängdådet i Annedal i Göteborg förra veckan innan politiker, ledarskribenter och andra debattörer började gapa om gängkriminalitet. Ulf Kristersson skrev på Facebook att han ville se ”dubbla straff för gängkriminalitet, att det blir olagligt att vara med i ett kriminellt gäng, utvisning ur landet för dem som inte är svenska medborgare och preventiv avlyssning av gängkriminella”. Liknande tongångar hördes från bland annat Per Gudmundsson och Alice Teodorescu Måwe. Även etablerade medier rapporterade tidigt om det som att dådet med allra största sannolikhet var gängrelaterat. Både brittiska BBC och amerikanska CNN lyfte exempelvis fram att den gängrelaterade brottsligheten i Sverige har ökat kraftigt de senaste åren och i Expressen gjorde man en stor grej av att det bodde en polis i en av lägenheterna som hade vittnat mot gängkriminella. 

När det sedan visade sig att det förmodligen inte alls handlade om något kriminellt gäng gick luften ur de flesta debattörerna. Den misstänkte gärningsmannen, som just nu fortfarande jagas av polisen, verkar ha agerat helt ensam. Han är tidigare ostraffad men han har åtalats för att ha förföljt en chef på det äldreboende där hans mamma bor, eftersom han var upprörd över att han inte fick träffa mamman under pandemin. Han har också gjort intrång på en läkarmottagning eftersom han var arg över hur mamman blev behandlad. Han var bosatt i mammans lägenhet men skulle vräkas från lägenheten samma dag som sprängningen ägde rum. 

Fram träder en bild av en man som är väldigt starkt beroende av sin mor, som förmodligen lider av psykisk ohälsa men som inte har fått det stöd och hjälp från samhället som han hade behövt. Utan att frånta mannen skulden för det han har gjort så är det ändå svårt att inte tänka på vad som kunde ha hänt om någon hade lyssnat på honom. Tänk om han hade fått vård och hjälp istället för att bli avfärdad som en rättshaverist och knäppgök – kanske hade vi då sluppit uppleva det fruktansvärda och meningslösa dådet på Övre Husargatan. 

Det är förstås lätt att vara efterklok. Även om mannen sågs som udda uppfattades han av de flesta som snäll och trevlig och det var nog ingen som hade kunnat ana att just han skulle gå så långt som till att spränga ett hus. Men det här är knappast första gången som fruktansvärda dåd utförs av personer som mår dåligt och känner sig orättvist behandlade av samhället. Personer som har hamnat mellan stolarna, eller som har bemötts av stelbent byråkrati istället för mänsklighet och värme. 

Men trots att det är väldigt många som mår dåligt och inte får den hjälp de behöver och trots att väntetiderna till psykatrin i många regioner är oacceptabelt långa så är det ganska sällan man hör någon politisk diskussion om det. Istället tycks alla politiker ha fastnat i det ständiga mantrat om hårdare tag och längre fängelsestraff, som om det vore universallösningen på allt.

Tänk om vi istället skulle börja i andra änden och prata om vad vi kan göra för att fler människor ska känna trygghet, gemenskap och värme – allt sådant som gör att de mår bättre och blir mindre benägna att begå brott. Istället för hårdare tag kanske det börjar bli dags att prata om mjukare tag.

57 procent svara ja på frågan om de kan tänka sig ett vardagsliv utan fossila bränslen år 2030 i en Sifo-undersökning.

Regeringens mål är fortfarande att Sverige ska bli fossilfritt först år 2045.