I en artikel i Svenska Dagbladet i februari i år med rubriken ”Ekokrisen är ingen utmaning” lyfter Max Jonsson frågan om vi snarare gör för mycket än för lite för att minska utsläppsnivåer och motverka de kriser vi befinner oss i. Han skriver bland annat:

”Ekokrisen är inte alls en utmaning. Makthavarna har valt att göra det till en utmaning genom att driva en linje om att vi måste göra någonting, när vi i själva verket måste sluta göra. Makthavarna har valt att ge oss en oöverstiglig utmaning genom att vägra erkänna att en hållbar utveckling kräver att vi måste backa, omorganisera, skruva ned, minska, upphöra med våra svällande aktiviteter.”

Eftersom vi är vana vid att politiken reagerar med kraftfulla insatser som en del av traditionell krishantering framstår alla insatser som nu riktas mot klimatkrisen som önskvärda. Inte minst mot bakgrund av att frågan under senare år fått ett allmänt erkännande. Därför kan det vid första anblick te sig märkligt att motsatsen, det vill säga att göra mindre, skulle vara en del av lösningen.

Förföriskt att fortsätta i gamla hjulspår

Men om budskapet får sjunka in blir det mer begripligt. Mot bakgrund av industrialismens framfart under de senaste århundrandena ter det sig dessutom alltmer rimligt. Uppfattningen att allt ska rulla på som förr, visserligen med genomgripande, dock inte systemförändrande, insatser är utbredd. Det är också bristen på en övergripande diskussion och en grundläggande analys av alternativa vägval som gör det så förföriskt att fortsätta i gamla hjulspår. Men frågan är om ett samhällsekonomiskt system som bidragit till att accelerera den globala uppvärmningen förmår att bryta densamma?

Max Jonsson menar att det är just bristen på ett ”kritiskt paradigmskifte som gör att utsläpps- och resursintensiva beteenden eller samhällsstrukturer fortfarande kan försvaras och upprätthållas” och exemplifierar detta med att det inte går att ” kompensera för en ohållbar miljöbelastning genom att exempelvis investera i en Tesla /…/ Idén om att man kan konsumera sig fram till ett hållbart liv är en illusion, och planetens hälsa kräver att vi överger den.”

Elbilen som symbol

Eftersom elbilen blivit en symbol för elektrifieringen av samhället och en fortsatt växande massmobilitet ska vi titta närmare på de försök som görs för att ställa om transportsektorn till eldrift. I sin bok Fartrusiga beskriver Björn Forsberg hur det svenska transportväsendet utvecklats under de senaste århundradena. Han problematiserar också den optimistiska framstegstanke som i teorin redan tecknat in och ersatt fossila drivmedel med bland annat el.

Men det intressanta i sammanhanget är huruvida det överhuvudtaget är möjligt att genomföra den elektrifiering som förespråkas? Enligt Björn Forsberg låter det sig helt enkelt inte göras, i alla fall inte i den omfattning och på det sätt som förespråkarna gärna vill göra gällande. I det kapitel i boken som fått namnet ”Förnybara önskedrömmar och slutet på ett fartfyllt tidevarv” beskrivs de tekniska utmaningar det innebär att ställa om olika trafikslag från fossildrift till el.

Ett framträdande problem när det gäller att ersätta fossila drivmedel är energitätheten. ”Som tumregel krävs ungefär 15 kilo batterivikt för att ersätta energiinnehållet i ett kilo fossilt bränsle” skriver Björn Forsberg. Detta gör att det krävs stora och tunga batterier för att skapa en räckvidd som någorlunda gör att det går att konkurrera med dagens fossilbilar. Andra begränsningar är tillgången på litium för att tillverka batterierna. Utöver detta går det även åt konfliktmineraler som kobolt och nickel.

En av de mer avancerade Tesla-modellerna har enligt Forsberg ett batteripaket som väger 590 kilo, vilket i sin tur leder till att bilen får en ansenlig totalvikt vilket påverkar fordonets räckvidd. ”Särskilt batteritillverkningen förorsakar väldiga klimatutsläpp”, skriver Forsberg, ”Svenska Miljöinstitutet, IVL, har beräknat att enbart framställningen av batteriet till en Tesla Modell S orsakar utsläpp av 17 ton koldioxid. En vanlig bensinbil behöver nöta landsväg i åtta år innan den är uppe i sådana utsläpp.” Enbart tillverkningen av ett större Teslabatteri orsakar alltså ”utsläpp motsvarande 24 tur- och retur-resor med flyg till Thailand”.

När det gäller den tunga landsvägstrafiken blir räckvidden ett problem. ”För att uppnå en räckvidd som hos en vanlig elbil, behöver en långtradare ett batteri av motsvarande vikt som den normalt lastar – så stort att nästan halva lastutrymmet försvinner. Även om det är tekniskt möjligt, kommer det knappast att bära sig ekonomiskt” skriver Björn Forsberg.

Orealistiskt med elflyg

När det gäller trafikflyget menar Forsberg att det är en i det närmaste orealistisk tanke med eldrift. ”Det finns överhuvudtaget ingen existerande teknologi som stöder en sådan utveckling”. Inte heller ett flyg som drivs med biobränsle framstår som ett realistiskt alternativ. ”Det manar till eftertanke hur stora mängder olja ett trafikplan förbrukar, trots oljans högpotenta kraftfullhet jämfört med andra drivmedel. För varje sekund i luften slukar en jumbojet runt fyra liter bränsle. Det gör ett försvarligt kvarts ton i minuten.”

Eftersom förespråkarna för en elektrifiering av transportsektorn inte ger sken av en minskning av tillväxttakten, snarare tvärtom, kan vi räkna in ytterligare miljöbelastningar i takt med att elektrifieringen ökar. Det kommer naturligtvis att ske effektiviseringar i alla led, men enligt Björn Forsberg är en stor del av produktionen av el i dag fortfarande beroende av fossilenergi vilket gör att det krävs ytterligare satsningar på fossilfri elproduktion för ett teknikskifte även där.

Kärnkraften – långt ifrån klimatneutral

Men kärnkraften då, kanske någon frågar sig. ”Om ett kretsloppssamhälle är målet kan det omöjligt finnas någon plats för kärnkraft, som ju är raka motsatsen till förnybar” skriver Björn Forsberg. ”Vad som sällan nämns är att kärnkraften i själva verket är starkt beroende av fossil energi, när vi ser till hela dess livscykel. Vi talar inte om någon ’klimatneutral’ energikälla.” Och då har vi inte ens berört det kanske största problemet vid sidan av risken för haverier, att lagra avfallet på ett säkert sätt i runt 100 000 år.

Problemet i dag är naturligtvis inte att alltfler inser vidden av den klimatkris vi redan befinner oss i. Problemet är snarare att vi låter det system som bidragit till att skapa denna kris diktera villkoren när det gäller att möta och motverka den.

Den elektrifiering som pågår idag kan ju naturligtvis till viss del hjälpa till att göra övergången till ett långsiktigt hållbart samhälle någorlunda smidig. Men risken är uppenbar att vi med avsikt att lösa ett stort problem aningslöst försätter oss i en beroendeställning som skapar ett annat, minst lika allvarligt. Kanske med samma lugnande försäkringar om motsatsen från intressenter som under årtionden spelat ner oljeanvändningens risker och som nu plötsligt blivit klimatmedvetna.

Björn Forsberg avslutar det aktuella kapitlet med att konstatera just detta. Han skriver:

”Sorgen i denna så överväldigande tro på teknik och bränsleskiften är att den skymmer den mer centrala frågan, hur vi kan ompröva vår mobilitetskultur. Hur gör vi oss mindre beroende av intensiva transportvanor i första rummet. Det enda samhället inte tycks redo diskutera är just de förändringar i vårt sätt att leva som är själva grunden för att ta oss ur fossilsamhället.”

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.