I morgon har det gått 20 år sedan terrorattackerna mot World Trade Center. Sedan dess har mycket hänt, och samtidigt väldigt lite. Efter två decennier av misslyckat krig är talibanernas ställning i Afghanistan nu precis lika stark som den var då. Samtidigt har spelplanen i världen förändrats på många sätt. USA är förstås fortfarande en dominerande spelare i världspolitiken, men de har ändrat strategi. 

Under många decennier såg USA sig själva som en världspolis, de skulle vara garanten för stabilitet och bygga upp (kapitalistiska) demokratier i andra länder med sig själva som måttstock. Man kan se det här som en modern form av kolonialism. Precis som européerna förr reste till andra kontinenter och med hjälp av våld påtvingade dem kristendom och västerländska seder så har USA i vår tid försökt lägga världen för sina fötter och forma dem efter sitt eget huvud, utan att bry sig om att länderna de kommer till har en annan historia och fungerar på helt andra sätt. 

När George W Bush utropade sitt ”krig mot terrorismen” var det alltså en fortsättning på den roll som USA spelat på den globala arenan ända sedan andra världskriget. Under Barack Obamas första tid vid makten fortsatte han i ungefär samma spår som Bush, i början av hans presidentperiod utökade till och med USA sin närvaro i Afghanistan trots att många experter redan då dömde ut kriget som fullkomligt misslyckat. Obama var också med och tog beslut om den Nato-ledda operationen mot Libyen, som visserligen gjorde att diktatorn Muammar Gaddafi störtades, men som också skapade ett maktvakuum, vilket så småningom ledde till ett nytt inbördeskrig.  

Under sina senare år av presidentskapet började Obama visserligen att dra tillbaka trupper från Afghanistan och prata mer om att USA inte längre skulle vara någon världspolis, men den stora vändningen kom när Donald Trump tog över makten. Man kan förstås säga mycket om Trump, men hans idé om ”America first” har inte bara varit av ondo. Även om han har startat många ordkrig så var han trots allt den förste presidenten sedan Richard Nixon som inte drog in USA i ett riktigt krig. 

Samtidigt finns det förstås också många baksidor av America first-doktrinen. Under Trumps tid vid makten lämnade han många internationella avtal, däribland Parisavtalet, han skar ner på USA:s bistånd, han drev en oerhört hård migrationspolitik, han beslutade att USA skulle lämna WHO (något som dock aldrig hann ske) och så vidare. Listan kan göras nästan hur lång som helst.   

Det är ännu alldeles för tidigt att säga hur Joe Bidens tid vid makten kommer att bli ihågkommen. Han har å ena sidan återupprättat många av de avtal som Trump drog sig ur. På sätt och vis har USA nu återtagit sin traditionella roll i världspolitiken, men samtidigt är det något som är annorlunda. Många amerikaner är trötta på ändlösa krig i länder långt borta och det verkar, än så länge i alla fall, som att Biden har hörsammat det. I hans linjetal om utrikespolitiken som han höll i våras talade han om att USA:s militära uppdrag framöver inte ska vara att bygga demokratier i andra länder utan framför allt att skydda hemlandet.  

Samtidigt ska man inte glömma att USA fortfarande har en enorm militärindustri och det finns gott om hökar som fortfarande vill se en stark amerikansk militär närvaro i andra länder. USA har dessutom fortfarande militärbaser i många länder och spenderar enorma summor på militärindustrin varje år. Men enligt Stephen Wertheim som har skrivit boken Tomorrow, the world om USA:s globala dominans efter andra världskriget så kommer militärbudgeten troligen att minska från 3,4 procent av landets BNP till 2,5 procent inom tio år. Det vore i så fall inte en dag för tidigt. 

Låt oss hoppas att vi i framtiden kan få ett USA som är mindre inriktat på att spela världspolis, men som samtidigt inte isolerar sig och stänger sina gränser. Som har ett starkt engagemang för omvärlden och bidrar med bistånd och trycker på för starka klimatavtal. Ett USA som tror på förhandling, diplomati och samarbete och inte på att ”bomba länder tillbaka till stenåldern”.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.