Varför begår vissa människor brott? Handlar det om uppväxt, miljö och klassbakgrund eller är orsakerna främst psykologiska, att vissa människor är predestinerade att begå vissa typer av brott?

Det finns förstås inte ett enkelt svar på den frågan, precis som med de flesta andra mänskliga beteenden är orsakerna bakom brott komplexa och det är ofta olika faktorer som samspelar. Ändå hör vi ständigt enkla och populistiska svar på hur vi ska lösa brottsligheten. Senast i raden är Kajsa Ekis Ekman som i artikeln med den spetsiga rubriken “Därför har alla fel i debatten om brott” i ETC delar upp brott i sådana som begås av sociala orsaker och sådana som begås av individuella. Till de “sociala brotten” räknar Ekis rån, narkotikabrott och gängrelaterad kriminalitet. Det är sådana brott vi kan förebygga genom att till exempel utjämna orättvisorna. Till de ”individuella brotten” räknar hon sexualbrott och kvinnomisshandel, enligt Ekis är det brott som i princip inte går att göra något åt. ”Det spelar ingen roll hur mycket behandling han (det vill säga kvinnomisshandlaren eller våldtäktsmannen) får eller vilket straff – när han kommer ut är det första han gör i regel att våldta eller misshandla någon igen”, skriver hon. 

Den här typen av brott går alltså inte att förebygga eller reformera bort, enligt Ekis, eftersom ”de kommer från själva personligheten”. Det enda som i så fall återstår att göra är att låsa in dem och helst slänga bort nyckeln.

Det låter ju som en ganska deppig slutsats. Som tur är finns det ganska mycket forskning som tyder på att hon har fel. ”Enligt KOS (Kriminalvård och statistik) 2018 återfaller 2 procent av dem som dömts för sexualbrott för samma typ av brottslighet inom tre år. Det är en betydligt lägre siffra än vad som återfinns i flera andra brottskategorier”, skriver till exempel Nationell centrum för kvinnofrid (NCK). De hänvisar också till två stora internationella metastudier som båda har kommit fram till att behandling – framför allt kognitiv beteendeterapi – minskar risken för återfall bland sexualbrottsförövare. Enligt den ena metastudien minskade återfallen i brott med så mycket som 32 procent bland de sexalbrottsförövare som genomgick en behandling, jämfört med de som inte genomgick någon behandling. Bland de som döms för misshandel är återfallsstatistiken visserligen högre, men även där finns det behandlingar och program som har haft positiva resultat. 

Nu kanske någon invänder att det här är just individuella lösningar där man fokuserar på förövaren snarare än på strukturen. Men NCK skriver också om allt det våldsförebyggande arbete som sker på olika håll i Sverige, framförallt inom skolorna men även inom idrotten. Ni vet, genuspedagogik och sånt där. Att lära barn att sätta gränser, att tala om normer och maskulinitet och visa att pojkar inte behöver bevisa sin manlighet genom att ta till våld. 

Man kan förstås ha olika åsikter om hur effektiva dessa metoder är och på många områden saknas det fortfarande tillräckligt mycket forskning för att kunna säga exakt vad som fungerar och inte. Men att som Ekis förkasta allt preventivt arbete som görs för att motverka våld mot kvinnor, är minst sagt drastiskt. Det är givetvis ett stort problem att många misshandels- och sexualbrott aldrig anmäls och att ännu färre döms. Men det löser vi knappast genom att utgå från att de som har blivit dömda aldrig kommer kunna bättra sig. Tvärtom finns det en risk att vi bara kommer få fler våldsutövare om vi utgår från att det preventiva arbetet inte har någon som helst effekt och att vi därför kan lägga ner det helt. Är det verkligen vad Kajsa Ekis Ekman vill? 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.