Så kom den då till slut, den där rapporten från Brå som Sverigedemokraterna har tjatat om de senaste tio åren. Rapporten heter Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund och slår fast sådant som de flesta av oss redan visste. Ja, andelen brottsmisstänkta är högre bland personer med utländsk bakgrund än bland personer med svensk bakgrund. Men också: skillnaderna minskar markant om man även tar hänsyn till faktorer som ålder, kön och inkomst.

Rapporten visar att andelen misstänkta för brott är högst i kategorin ”inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar”, något lägre i kategorin ”utrikesfödda”, ännu lägre bland ”inrikesfödda med en utrikesfödd och en inrikesfödd förälder” och lägst bland ”inrikesfödda”. Dock kan man också se att skillnaden mellan män och kvinnor är stor i alla kategorier. Faktum är att om man slår samman alla kategorier uppdelat på män respektive kvinnor så är den totala skillnaden mellan könen högre (cirka 7 procent) än mellan personer med svensk respektive utländsk bakgrund (5 procent).

Men det finns en del annat intressant att säga om rapporten också. Låt oss först konstatera att det handlar om brottsmisstänkta, alltså inte personer som är dömda för brott. Varför Brå har valt denna uppdelning vet jag inte, hade man velat ta reda på om det finns en korrelation mellan att ha bakgrund i ett annat land och att begå brott hade det ju varit säkrare att titta på domarna (även om det inte heller hade varit någon helt säker grund). I den avslutande diskussionen konstaterar Brå också att ”det kan ske en diskrimineringsprocess i fråga om vilka som misstänks för brott”. Man hänvisar till tidigare forskning som visar att anmälningsbenägenheten vid våldsbrott var högre om förövaren enligt den utsatta personen hade utländsk bakgrund samt att personer med minoritetsbakgrund är överrepresenterade bland dem som utsätts för poliskontroller. Även om Brå inte tror att detta påverkar de övergripande mönstren i någon avgörande grad så är det ändå en faktor man bör ha med i beräkningarna. 

Studien lyfter bara fram hur det ser ut, inte vad skillnaderna beror på. Men i slutet av rapporten diskuterar man ändå ”faktorer som kan bidra till att personer med utrikes bakgrund oftare misstänks för brott”. Det är ett ganska brett smörgåsbord. Man talar till exempel om psykisk ohälsa, segregering, skolgång, narkotika, selektion av vilka grupper som misstänks och så till sist kulturella förklaringar. SD-svansen lär dock bli aningen besvikna om de bemödar sig med att läsa det sista avsnittet. Brå skriver förvisso om normkonflikter kring till exempel barnaga och kvinnors sexuella självbestämmande som skulle kunna bidra till en högre andel brott bland utrikesfödda. Men bland de studier man nämner finns det ingen som tydligt pekar ut att detta har någon avgörande påverkan.

Däremot finns det en studie bland ungdomar i Stockholm som visar att effekterna av skillnaderna i föräldrarnas socioekonomiska resurser var mycket större än effekten av kulturell bakgrund. Det finns också en finsk studie som visar att ”variationerna i moral” finns på individnivå, oavsett om man har inrikes eller utrikes bakgrund. Man konstaterar att det kan uppstå subkulturer med normer och värderingar som skiljer sig från majoritetssamhället – men att dessa finns generellt i kriminella miljöer, oavsett om personerna har svensk eller utländsk bakgrund.

Avslutningsvis konstaterar Brå att det inte finns någon enkel förklaring till varför vissa personer är mer benägna att begå brott än andra utan att det är en mängd saker som samspelar. Samt, givetvis, att det behövs mer forskning. Trots detta är jag säker på att den här rapporten kommer att användas som slagträ i den kommande valrörelsen, inte minst av sverigedemokrater och moderater som vill ha stöd för varför vi inte ska ta emot några invandrare.

Men, och detta tycker jag också är viktigt att konstatera, även om det nu är så att det finns en överrepresentation av brott bland personer med bakgrund i ett annat land så är inte svaret att vi ska ta emot färre flyktingar. Alla människor har rätt till skydd, oavsett om man har begått brott eller ej.

Den slutsats man istället borde dra är att vi måste jobba hårdare för att inkludera alla som kommer hit i det svenska samhället. Det är det ofrivilliga utanförskapet och inte färgen på ens hud som gör att vissa lättare dras in i brottslighet. Om vi skapar ett jämlikare samhälle och arbetar aktivt med att motverka maskulinitetsnormer (som finns inom alla kulturer) och ger trygghet åt dem som kommer hit så de slipper leva i ständig stress och oro så kommer även brotten att minska.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.