Sedan Stefan Löfven i söndags meddelade att han avgår som partiledare och statsminister i november har hyllningarna haglat. I DN skriver till exempel Alex Schulman att det är ”en vaktpost mot avhumaniseringen som går av sitt pass” och i Aftonbladet skriver Anders Lindberg att han ”har stått stark mot högerextremismen i en tid när idéer från historiens sophög återigen dyker upp i debatten”.

Visst stämmer det att Löfven, till skillnad från till exempel Ulf Kristersson och Ebba Busch, har stått fast vid sitt avståndstagande mot SD. Och visst har han ett flertal gånger markerat mot de som talar om människor från andra länder som en belastning. Samtidigt är han också den statsminister som först sade “mitt Europa bygger inga murar” för att två månader senare införa den hårdaste migrationspolitiken på flera decennier. Hans regering har infört tillfälliga uppehållstillstånd, försörjningskrav och lagt fram en utredning om språk- och samhällskunskapsprov för att bli svensk medborgare. Dessutom har han drivit en politik som har ökat ojämlikheten i samhället och lagt fram lagförslag som borde få de flesta socialdemokrater att skämmas ögonen ur sig, så som inskränkningar i arbetsrätten, slopad värnskatt och marknadshyror. Han har ofta talat om klimatet som en ödesfråga – men när det kommit till skarpt läge, som nu kring Cementa, har han så gott som alltid prioriterat jobben och tillväxten.

Man kan invända att mycket av detta inte är Löfvens eller Socialdemokraternas fel utan att det är högeroppositionen som har drivit på utvecklingen. Eller att det hade sett ännu värre ut om högerpartierna hade fått bestämma. Det är sant. Men det är också det som är pudelns kärna – Löfven och S har lyckats behålla makten i sju år, men det har skett till priset att de har anammat SD:s och borgarnas politik. Om det överhuvudtaget har funnits några röda linjer så har de i vart fall inte varit särskilt tydliga.

På detta sätt är Löfven en klassisk sosse. En pragmatiker ut i fingerspetsarna, en person som sätter regeringsmakten framför allt. Men det är inte bara hos Löfven som problemet ligger. Oavsett vem som blir ny partiledare – just nu pekar det mesta mot Magdalena Andersson eller möjligen Mikael Damberg – så är jag övertygad om att vi kommer få se mer av samma visa. Ledningen inom Socialdemokraterna tycks ha bestämt sig för att det enda sättet att inte bli bortmanövrerade är genom att triangulera, det vill säga lägga sig nära sina meningsmotståndare för att på så sätt försöka locka över dem. Problemet är att det här ofta genomskådas av väljarna.

Istället för att fortsätta med trianguleringen borde S försöka dra lärdom av V:s framgångar de senaste månaderna. Anledningen till att det går så bra för V just nu är att de är konsekventa, att de vågar säga “hit men inte längre”.

Om jag skulle få ge ett råd till S kommande partiledare så är det att våga sätta gränser och att sätta ideologi istället för makt i första rummet. Men kanske är det detta som är det grundläggande problemet med socialdemokratin, att det inte är så mycket ideologi som behovet av att regera som är partiets kärna. I så fall är jag rädd att färden utför bara har börjat.