Sedan Stefan Löfven i söndags meddelade att han avgår som partiledare och statsminister i november har hyllningarna haglat. I DN skriver till exempel Alex Schulman att det är ”en vaktpost mot avhumaniseringen som går av sitt pass” och i Aftonbladet skriver Anders Lindberg att han ”har stått stark mot högerextremismen i en tid när idéer från historiens sophög återigen dyker upp i debatten”.

Visst stämmer det att Löfven, till skillnad från till exempel Ulf Kristersson och Ebba Busch, har stått fast vid sitt avståndstagande mot SD. Och visst har han ett flertal gånger markerat mot de som talar om människor från andra länder som en belastning. Samtidigt är han också den statsminister som först sade “mitt Europa bygger inga murar” för att två månader senare införa den hårdaste migrationspolitiken på flera decennier. Hans regering har infört tillfälliga uppehållstillstånd, försörjningskrav och lagt fram en utredning om språk- och samhällskunskapsprov för att bli svensk medborgare. Dessutom har han drivit en politik som har ökat ojämlikheten i samhället och lagt fram lagförslag som borde få de flesta socialdemokrater att skämmas ögonen ur sig, så som inskränkningar i arbetsrätten, slopad värnskatt och marknadshyror. Han har ofta talat om klimatet som en ödesfråga – men när det kommit till skarpt läge, som nu kring Cementa, har han så gott som alltid prioriterat jobben och tillväxten.

Man kan invända att mycket av detta inte är Löfvens eller Socialdemokraternas fel utan att det är högeroppositionen som har drivit på utvecklingen. Eller att det hade sett ännu värre ut om högerpartierna hade fått bestämma. Det är sant. Men det är också det som är pudelns kärna – Löfven och S har lyckats behålla makten i sju år, men det har skett till priset att de har anammat SD:s och borgarnas politik. Om det överhuvudtaget har funnits några röda linjer så har de i vart fall inte varit särskilt tydliga.

På detta sätt är Löfven en klassisk sosse. En pragmatiker ut i fingerspetsarna, en person som sätter regeringsmakten framför allt. Men det är inte bara hos Löfven som problemet ligger. Oavsett vem som blir ny partiledare – just nu pekar det mesta mot Magdalena Andersson eller möjligen Mikael Damberg – så är jag övertygad om att vi kommer få se mer av samma visa. Ledningen inom Socialdemokraterna tycks ha bestämt sig för att det enda sättet att inte bli bortmanövrerade är genom att triangulera, det vill säga lägga sig nära sina meningsmotståndare för att på så sätt försöka locka över dem. Problemet är att det här ofta genomskådas av väljarna.

Istället för att fortsätta med trianguleringen borde S försöka dra lärdom av V:s framgångar de senaste månaderna. Anledningen till att det går så bra för V just nu är att de är konsekventa, att de vågar säga “hit men inte längre”.

Om jag skulle få ge ett råd till S kommande partiledare så är det att våga sätta gränser och att sätta ideologi istället för makt i första rummet. Men kanske är det detta som är det grundläggande problemet med socialdemokratin, att det inte är så mycket ideologi som behovet av att regera som är partiets kärna. I så fall är jag rädd att färden utför bara har börjat.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.