Bo Ekman, grundaren till Tällberg foundation, är inte så optimistisk för framtiden. I april publicerade han denna text på Kulturdebatt i DN, där han varnar för klimatförändringarnas effekter och undrar om politiker och företagsledare har det mod som krävs.
Den 23 juni 2008 tog jag initiativet att sätta in helsidesannonser i Dagens Nyheter, New York Times, Herald Tribune, Financial Times – och Falukuriren, med budskapet att koldioxidtätheten i atmosfären inte måtte överstiga 350 ppm, parts per million. Det var Jim Hansen, den legendariske klimatforskaren vid NASA, som hade satt mig på spåren.
För några dagar sedan uppmättes halten vid den allra viktigaste mätstationen – den på Hawaii, Mauna Loa – till 421,21 ppm. Då, 2008, upplevde vi framtiden som näst intill oändlig. Nu har vi sprungit ifatt framtiden och uttömt våra möjligheter att rädda oss från en global klimatkatastrof. Med den utveckling som förgiftningen av atmosfären undergår kommer jordens medeltemperaturökning omöjligen kunna hållas under 3 grader. Att vidmakthålla den globala temperaturen under det gängse målet 1,5 grader är kört.
De nu manifesta temperaturhöjningarna får landisar och glaciärer att smälta. Eftersom jag själv inte är vetenskapsman for jag under många år världen över för att med egna sinnen uppleva effekterna av klimatdynamiken. Jag for till Grönland, till Svalbard, till Amazonas, till Bangladesh och ….. för att med egna sinnen erfara de då begynnande förändringarna i natur och levnadsvillkor.
Med tilltagande insikt och fasa såg jag hur förutsättningar för natur, djur och människor oåterkalleligt var stadda i förändring. Hållbarhet är ett politiskt och kommersiellt påhitt, men existerar egentligen inte. En annan populär men falsk föreställning är den om naturens cirkularitet. Cirkeln är ett matematiskt, geometriskt påfund. Cirkeln återfinns inte i naturen. Ingenting kan komma tillbaka oförändrat till sin utgångspunkt, även om återbruk förstås är en förträfflig idé.
Pandemin är en västanfläkt jämfört med vad som förestår. Inte ens Greta Thunberg har lyckats tydliggöra de tragedier som ligger framför oss. Vi har byggt vår globala civilisation på förutsättningen att klimat och geologi är stabila. Det är de inte.
En meter havsnivåhöjning innebär att levnadsvillkoren för många hundra miljoner människor omintetgörs. De sex meter som faktiskt ligger inom räckhåll skulle bli vårt Harmagedon.
Jag har själv stått uppe på den Grönländska inlandsisen, känt, sett och hört hur den smälter och går sönder. Jag har också med hjälp av glaciologer förstått hur omöjligt det är att stoppa den pågående nedbrytningen av isens hållfasthet och struktur. I Sibirien töar tundran och frigör ett oräkneligt antal ton koldioxid och metangas ur permafrosten. Vanmakt, känner man.
Men visst kan vi väl hejda denna utveckling med all den teknik vi förfogar över? Nej, så är inte fallet. Vi människor har visat oss inkapabla att samfällt ge oss i kast med att mota framtida faror i grind trots att alla tecken är tydliga och skrämmande.
Nu hotar sex meters havsnivåhöjning. Blott en meter skulle fördriva hundra miljoner människor från sina hem. Vem är villig att betala, vem är villig att rädda 100 miljoner människor ur fattigdom och misär?
Alldeles nyss kom nya rapporter om ”Domedagsglaciären” i västra Antarktis. Klimatförändringen och varmare havsströmmar underifrån gör att den smälter. Glaciologerna har under lång tid varit särskilt oroliga för dynamiken i just denna megaglaciär.
Jim Hansen och en grupp internationella klimatforskare visade genom sina analyser av sediment och borrkärnor att klimatologiska tillstånd kan vidmakthållas vid koldioxidhalter under 350 ppm.
Vi är nu på väg åt precis motsatt håll.
Finns ännu tid att backa och hålla klimatet stabilt över tid? Det skulle kräva ett kommersiellt och politiskt mod som jag är djupt tveksam till att makthavare är beredda på, om ens kapabla till.
Läs även vår intervju med Bo Ekman här.
