I skrivande stund har precis Stefan Löfven röstats ned i en misstroendeomröstning av V, KD, M och SD. Vägen framåt nu är antingen nya talmansrundor eller ett extraval. Ingen väg ser särskilt hoppfull ut.
Blir det nya talmansrundor är det troligaste att vi kommer få ett nytt regeringsunderlag som ser ut på ungefär samma sätt som det vi just har haft, med skillnaden att L inte kommer att ingå i det. Men det skulle i så fall bli en otroligt skakig regering eftersom mandatfördelningen i riksdagen ser ut så att S+V+MP+C tillsammans har 174 mandat medan M+SD+KD+L har 173 mandat. Dessutom tillkommer två politiska vildar, en avhoppad vänsterpartist och en avhoppad liberal, som troligen kommer rösta som sina före detta partier i de flesta frågor men vars stöd de inte kan ta för givet (Amina Kakabaveh, tidigare V, valde till exempel att lägga ner sin röst istället för att rösta för ett misstroende mot Stefan Löfven). Det här scenariot är möjligt, men bygger nästan på att antingen V eller C måste vika ner sig på något sätt. V kommer knappast att vilja stödja ett nytt regeringsalternativ med mer än att punkten om fri hyressättning i nyproduktion stryks helt och hållet, något som C har lagt mycket prestige i att inte gå med på. Möjligen kan C acceptera det om de lyckas få igenom viktiga frågor på något annat område, men det känns i nuläget inte speciellt troligt.
Blir det istället extraval finns det förstås flera möjliga scenarion. I opinionsmätningarna ser L ut att halka ur och även MP ligger farligt nära spärren. Lyckas vänster-centerkoallitionen skrapa ihop fler mandat än det högerkonservativa blocket är vi tillbaka på ruta ett. Då måste återigen V och C hitta ett sätt att enas på för att en ny regering á la Januariavtalet ska kunna tillträda. Annie Lööf har länge avfärdat V som ett ytterkantsparti som hon aldrig kommer samarbeta med, men V kommer att kräva inflytande för att stötta en ny regering. Det blir alltså återigen en svår ekvation att få ihop.
Skulle M+KD+SD ensamma bli större än det andra blocket kommer vi troligen få en M+KD-regering med stöd från SD. Skulle däremot L hänga sig kvar och M+KD+SD vara beroende av dem för att få ihop fler mandat blir det återigen komplicerat. L är ju fortfarande djupt splittrat i synen på SD. Man skulle kunna jämföra deras syn på SD med C:s syn på V, med skillnaden att L trots allt har närmat sig SD betydligt mer än vad C har närmat sig V den senaste tiden samt att Nyamko Sabuni klart och tydligt har sagt att hon tycker att man ska samtala med alla partier.
Ytterligare en möjlighet är att S och M till slut bestämmer sig för att slå sina påsar ihop, tillsammans med C. Rent sakpolitiskt hade det inte varit så konstigt – tittar man på frågor som arbetslinje, försvar, migration, brott och straff och en hel del annat så ligger S och M trots allt ganska nära varandra. Men ser man både till den senaste tidens samtalston och hur de har sett på varandra historiskt så känns ett sådant samarbete trots allt fortfarande väldigt avlägset.
Oavsett vad som händer framöver finns det ändå några saker som är positiva i det här. Det ena är att V har markerat att andra partier inte kan ta deras stöd för givet utan att de får något som helst i utbyte. Det andra är att diskussionen om marknadshyror kanske kan göra att ett eventuellt extraval kommer att handla mindre om gängkriminalitet och “massinvandring” och mer om rättvisefrågor, som att alla ska ha någonstans att bo. Kanske kan marknadshyrediskussionen sätta en boll i rullning som gör att fler även börjar ifrågasätta andra nyliberala reformer som har spätt på ojämlikheten. Det vore i så fall inte en dag för tidigt.
Vänsterpartiets konsekvens.
Sossarnas sedvanliga arrogans.
