Föreställ dig en solig dag nu i sommar. Du cyklar ute på landsbygden. I ögonvrån plöjer en bonde en stor åker. Du blickar åt andra hållet, ut över det glittrande havet. Där ser man små prickar av fiskebåtar. En vacker och harmonisk syn, eller? Båtarna kallas med stor sannolikhet för trålare, då bottentrålning är den vanligaste fiskemetoden inom den svenska fiskeindustrin. Bottentrålen dras över havsbottnen likt bonden drar plogen över åkern. Resultatet är minst sagt skadade havsbottnar – och sommarcaféernas tusentals räkmackor.

Naturskyddsföreningen jämför bottentrålning för att fånga fisk med att kalhugga en skog för att jaga rådjur. Ändå är metoden utan tvekan den vanligaste fiskemetoden i Sverige – hur kan det vara så? Möjligen för lönsamheten och ett skattebefriat bränsle för båtarna. Det är alltså fossilt bränsle som har skattebefriats till en industri som drar enormt mycket bränsle. Redan här framstår hela tillvägagångsättet som totalt ohållbart. Ändå fortsätter det – det är ju enkelt och effektivt.

Bottentrålning är fiske med ett strutformat redskap i nät, som dras över havsbottnen och fångar det liv som håller till där. Det visar sig att de flesta marina organismer går att hitta i närheten av havsbottnen, vilket då givetvis gör att fisket får med sig olika typer av bifångst. Den intensiva bottentrålningen har omvandlat många blomstrande platser till ”svårbeboliga kalhyggen”. Men eftersom allt sker under ytan är skadan inte lika synlig. Det finns ingen bifångst av fiskmåsar, sälar eller delfiner att visa upp hemska bilder på.

Yrkesfiskarna arbetar idag med allt mer ”skonsamma” bottentrålar som minskar bifångsten. Något som egentligen är rena rama greenwashingåtgärder för ”ocean business as usual”. Nordsjön och Östersjön trålas fortfarande mer eller mindre hela tiden. En skonsammare bottentrål är bara ett redskap för att få upp många räkor snabbt med möjligen mindre synliga och direkta konsekvenser. Något som tillgodoser Sveriges gap efter räkor på obrydda uteserveringar.

En annan aspekt som Naturskyddsföreningen tar upp i samband med motståndet mot bottentrålning är den nya forskningen. Om man räknar in det fossila bränslet som förbrukas i samband med fisket, så har bottentrålning av räkor och havskräftor större klimatavtryck än nötkött. Något av en utmanade tankeställare för landets alla ”pesketarianer”.

Dessutom så motverkar trålningen bottnarnas kapacitet att lagra kol. Detta är en otroligt viktig del av problemet då haven absorberar en tredjedel av människans utsläpp av växthusgaser. Något som innebär att fisket aktivt motarbetar vår möjlighet att bekämpa klimatförändringarna (som om vi inte hade tillräckligt med hinder för det).

Slutligen så är det värt att poängtera att bottentrålning anses vara det enskilt största hotet mot många av världens marina djur. Därför blir man lagom provocerad av de enorma mängder med räkor från bottentrålning som vant konsumeras under den svenska sommaren. Kollektivt verkar det som att vi gärna lutar oss mot fiskeindustrins lobbyism och certifikat som MSC, som konstigt nog går att hitta på större delen av fiskdiskens utbud.

Är det inte på tiden att lämna vårt trollbundna stadie som tillåter all massförstörelse att fortgå? Är det inte dags att börja avstå från varor som bidrar till en både social och miljömässig obalans? Vilka vinner egentligen på att vi fortsätter? Jo, svenska fiskeindustrin eller ännu värre den globala – som får sköna men tillfälliga vinster. Och förlorarna? Vi allihopa.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.