Föreställ dig en solig dag nu i sommar. Du cyklar ute på landsbygden. I ögonvrån plöjer en bonde en stor åker. Du blickar åt andra hållet, ut över det glittrande havet. Där ser man små prickar av fiskebåtar. En vacker och harmonisk syn, eller? Båtarna kallas med stor sannolikhet för trålare, då bottentrålning är den vanligaste fiskemetoden inom den svenska fiskeindustrin. Bottentrålen dras över havsbottnen likt bonden drar plogen över åkern. Resultatet är minst sagt skadade havsbottnar – och sommarcaféernas tusentals räkmackor.

Naturskyddsföreningen jämför bottentrålning för att fånga fisk med att kalhugga en skog för att jaga rådjur. Ändå är metoden utan tvekan den vanligaste fiskemetoden i Sverige – hur kan det vara så? Möjligen för lönsamheten och ett skattebefriat bränsle för båtarna. Det är alltså fossilt bränsle som har skattebefriats till en industri som drar enormt mycket bränsle. Redan här framstår hela tillvägagångsättet som totalt ohållbart. Ändå fortsätter det – det är ju enkelt och effektivt.

Bottentrålning är fiske med ett strutformat redskap i nät, som dras över havsbottnen och fångar det liv som håller till där. Det visar sig att de flesta marina organismer går att hitta i närheten av havsbottnen, vilket då givetvis gör att fisket får med sig olika typer av bifångst. Den intensiva bottentrålningen har omvandlat många blomstrande platser till ”svårbeboliga kalhyggen”. Men eftersom allt sker under ytan är skadan inte lika synlig. Det finns ingen bifångst av fiskmåsar, sälar eller delfiner att visa upp hemska bilder på.

Yrkesfiskarna arbetar idag med allt mer ”skonsamma” bottentrålar som minskar bifångsten. Något som egentligen är rena rama greenwashingåtgärder för ”ocean business as usual”. Nordsjön och Östersjön trålas fortfarande mer eller mindre hela tiden. En skonsammare bottentrål är bara ett redskap för att få upp många räkor snabbt med möjligen mindre synliga och direkta konsekvenser. Något som tillgodoser Sveriges gap efter räkor på obrydda uteserveringar.

En annan aspekt som Naturskyddsföreningen tar upp i samband med motståndet mot bottentrålning är den nya forskningen. Om man räknar in det fossila bränslet som förbrukas i samband med fisket, så har bottentrålning av räkor och havskräftor större klimatavtryck än nötkött. Något av en utmanade tankeställare för landets alla ”pesketarianer”.

Dessutom så motverkar trålningen bottnarnas kapacitet att lagra kol. Detta är en otroligt viktig del av problemet då haven absorberar en tredjedel av människans utsläpp av växthusgaser. Något som innebär att fisket aktivt motarbetar vår möjlighet att bekämpa klimatförändringarna (som om vi inte hade tillräckligt med hinder för det).

Slutligen så är det värt att poängtera att bottentrålning anses vara det enskilt största hotet mot många av världens marina djur. Därför blir man lagom provocerad av de enorma mängder med räkor från bottentrålning som vant konsumeras under den svenska sommaren. Kollektivt verkar det som att vi gärna lutar oss mot fiskeindustrins lobbyism och certifikat som MSC, som konstigt nog går att hitta på större delen av fiskdiskens utbud.

Är det inte på tiden att lämna vårt trollbundna stadie som tillåter all massförstörelse att fortgå? Är det inte dags att börja avstå från varor som bidrar till en både social och miljömässig obalans? Vilka vinner egentligen på att vi fortsätter? Jo, svenska fiskeindustrin eller ännu värre den globala – som får sköna men tillfälliga vinster. Och förlorarna? Vi allihopa.