DEBATT. År 2019 hotade det australiensiska företaget Aura Energy att stämma Sverige på 17 miljarder kronor för att vi förbjudit uranbrytning. Det motsvarar ungefär halva den svenska biståndsbudgeten. Hotet var möjligt eftersom vi är med i ett internationellt avtal, Energistadgefördraget, som skyddar utländska investerare på energiområdet. Det här avtalet riskerar att bli ett allvarligt problem för klimatet.

I dag skyddar avtalet fossilinvesteringar vars framtida utsläpp beräknas motsvara nästan dubbelt så mycket som EU:s koldioxidbudget till år 2050. Även åtgärder som skattehöjningar eller minskade subventioner gör att ett land riskerar att bli stämt.

De närmaste åren behöver världens länder göra enorma investeringar i klimatomställningen. Det behövs nya lagar och regler som ser till att kolet, oljan och gasen stannar i marken. Men Energistadgefördraget riskerar att lägga en våt filt på det arbetet.

De senaste decennierna har allt mer makt flyttats från länder till storföretag genom handelsavtal, som innehåller regler som investeringsskyddsmekanismer som gör det svårare att ta politiska beslut till förmån för människor och miljö. Avtalens förespråkare brukar kalla dem frihandelsavtal, men avtalens stora effekt är att de förskjuter makten till storföretagens förmån. Det är rimligare att kalla dem maktförskjutningsavtal.

Investeringsskyddmekanismer, som ofta förkortas ISDS, låter utländska företag stämma länder för att de tar demokratiska beslut. Stämningarna behandlas i skiljedomstolar som har fått hård kritik för att reglerna ger orättvisa fördelar åt storföretagen. I Sverige är den stora risken än så länge Energistadgefördraget, eftersom ISDS-reglerna i CETA-avtalet med Kanada inte kan träda i kraft så länge det finns minst ett EU-land som vägrar att ratificera dem.

För svensk del är det beslut om att inte ge tillstånd för gruvbrytning, beslut om fossilinfrastruktur, eller reglerna för elnätet som utgör de största riskerna för att bli stämd. Globalt är problemet mycket värre. Det finns enorma värden investerade i kol, gas och olja som behöver stanna i marken om vi ska klara klimatkrisen. I det här läget kan inte det viktigaste vara att hålla fossilfyndigheternas ägare skadeslösa.

Sverige klarade sig från Aura Energys stämning på 17 miljarder tack vare att Australien bara har undertecknat Energistadgefördraget men inte ratificerat det. Nästa gång Sverige blir stämt kanske vi inte har lika mycket tur.

Så vad bör vi göra? Till att börja med behöver EU sluta att ingå nya maktförskjutningsavtal med investeringsskydd. Fördelarna är små och de demokratiska nackdelarna är enorma. Olyckligtvis är den svenska rödgröna regeringen en av de krafter som driver på i fel riktning här.

Sverige bör göra som Italien redan gjort och lämna Energistadgefördraget. Det tar visserligen 20 år innan investerarskyddet upphävs helt, men det minskar ändå riskerna för framtiden.

På det globala planet är den mest framkomliga vägen ett nytt internationellt avtal om att undanta klimatåtgärder från investeringsskyddsreglerna. Ett sådant förslag har redan diskuterats i förhandlingarna om Parisavtalet och har fått stöd av EU-parlamentet. Regeringen bör se till att lyfta detta inom ramen för FN:s klimatförhandlingar.

Vi kan inte låta maktförskjutningsavtal stå i vägen för klimatarbetet!

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.