DEBATT. År 2019 hotade det australiensiska företaget Aura Energy att stämma Sverige på 17 miljarder kronor för att vi förbjudit uranbrytning. Det motsvarar ungefär halva den svenska biståndsbudgeten. Hotet var möjligt eftersom vi är med i ett internationellt avtal, Energistadgefördraget, som skyddar utländska investerare på energiområdet. Det här avtalet riskerar att bli ett allvarligt problem för klimatet.
I dag skyddar avtalet fossilinvesteringar vars framtida utsläpp beräknas motsvara nästan dubbelt så mycket som EU:s koldioxidbudget till år 2050. Även åtgärder som skattehöjningar eller minskade subventioner gör att ett land riskerar att bli stämt.
De närmaste åren behöver världens länder göra enorma investeringar i klimatomställningen. Det behövs nya lagar och regler som ser till att kolet, oljan och gasen stannar i marken. Men Energistadgefördraget riskerar att lägga en våt filt på det arbetet.
De senaste decennierna har allt mer makt flyttats från länder till storföretag genom handelsavtal, som innehåller regler som investeringsskyddsmekanismer som gör det svårare att ta politiska beslut till förmån för människor och miljö. Avtalens förespråkare brukar kalla dem frihandelsavtal, men avtalens stora effekt är att de förskjuter makten till storföretagens förmån. Det är rimligare att kalla dem maktförskjutningsavtal.
Investeringsskyddmekanismer, som ofta förkortas ISDS, låter utländska företag stämma länder för att de tar demokratiska beslut. Stämningarna behandlas i skiljedomstolar som har fått hård kritik för att reglerna ger orättvisa fördelar åt storföretagen. I Sverige är den stora risken än så länge Energistadgefördraget, eftersom ISDS-reglerna i CETA-avtalet med Kanada inte kan träda i kraft så länge det finns minst ett EU-land som vägrar att ratificera dem.
För svensk del är det beslut om att inte ge tillstånd för gruvbrytning, beslut om fossilinfrastruktur, eller reglerna för elnätet som utgör de största riskerna för att bli stämd. Globalt är problemet mycket värre. Det finns enorma värden investerade i kol, gas och olja som behöver stanna i marken om vi ska klara klimatkrisen. I det här läget kan inte det viktigaste vara att hålla fossilfyndigheternas ägare skadeslösa.
Sverige klarade sig från Aura Energys stämning på 17 miljarder tack vare att Australien bara har undertecknat Energistadgefördraget men inte ratificerat det. Nästa gång Sverige blir stämt kanske vi inte har lika mycket tur.
Så vad bör vi göra? Till att börja med behöver EU sluta att ingå nya maktförskjutningsavtal med investeringsskydd. Fördelarna är små och de demokratiska nackdelarna är enorma. Olyckligtvis är den svenska rödgröna regeringen en av de krafter som driver på i fel riktning här.
Sverige bör göra som Italien redan gjort och lämna Energistadgefördraget. Det tar visserligen 20 år innan investerarskyddet upphävs helt, men det minskar ändå riskerna för framtiden.
På det globala planet är den mest framkomliga vägen ett nytt internationellt avtal om att undanta klimatåtgärder från investeringsskyddsreglerna. Ett sådant förslag har redan diskuterats i förhandlingarna om Parisavtalet och har fått stöd av EU-parlamentet. Regeringen bör se till att lyfta detta inom ramen för FN:s klimatförhandlingar.
Vi kan inte låta maktförskjutningsavtal stå i vägen för klimatarbetet!
