I dag sker det första steget i regeringens plan för att lätta på coronarestriktionerna. Det innebär bland att publikevenemang som sker utomhus ska kunna ta emot 500 personer om det finns angivna sittplatser, att demonstrationer med upp till 100 deltagare får hållas och att restaurangerna får ha öppet till 22.30. Det är fortfarande långt ifrån den verklighet vi levde i innan pandemin, men det är åtminstone ett viktigt steg tillbaka mot ett normalläge och framåt hösten är förhoppningen att alla restriktioner ska vara borta.

Att det här sker nu beror förstås på att vaccinationen går snabbt framåt, närmare halva Sveriges befolkning har nu fått sin första vaccindos och runt 17 procent har fått båda doserna. Som en konsekvens av detta har också smittotalen sjunkit drastiskt.  

Det här är förstås fantastiska nyheter, och det hade verkligen kunnat finnas anledning att jubla, om det inte var för att situationen i andra delar av världen är långtifrån lika positiv. I Asien har det hittills bara delats ut cirka 20 vaccindoser per 100 invånare och i Afrika så få som 3 doser per 100 invånare enligt Our World In Data. WHO:s generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, uttryckte det bra på årsmötet för World Health Assembly i förra veckan: ”Det finns inget diplomatiskt sätt att säga detta: en liten grupp länder som tillverkar och köper majoriteten av världens vaccin kontrollerar ödet för resten av världen.”
 
Exakt så är det. Av de drygt 1,7 miljarder vaccinationer som har gjorts hittills så har mer än tre fjärdedelar skett i tio av världens länder. Bara 0,3 procent av doserna har gått till låg- och medelinkomstländer. Vaccinsamarbetet Covax har visserligen bidragit en del för att se till så att även låginkomstländer ska få vaccin, men det är fortfarande långt ifrån tillräckligt.

Istället för att bara vaccinera personer i riskgrupper och sjukvårdspersonal och skänka resten av doserna till låginkomstländer – vilket är vad WHO rekommenderar – så har flera rika länder hamstrat långt fler doser än vad de kan ha användning för. Man räknar med att det finns 200 till 300 miljoner “extradoser” som ligger och väntar i kylskåp och som skulle göra mycket bättre nytta i andra länder än i de som de befinner sig i. Trots påtryckningar så har det inte heller skett några lättnader i patentlagstiftningen kring covid-19-vaccin, vilket gör att de fattigare länderna är mer eller mindre i händerna på de rikare ländernas välvilja. 

Att inte dela med sig av vaccinet är inte bara orättvist, det ökar också risken för nya mutationer. Ju längre de fattiga länderna måste vänta på vaccin desto högre är sannolikheten att vi får mutationer som vaccinen inte biter på. 

Samtidigt finns förstås också risken att det kommer uppstå helt nya virus. Så länge djuruppfödningen i världen ser ut som den gör och så länge våra resemönster ser ut som de gör är det ingen liten risk som vi bara kan vifta bort. Tvärtom: om vi inte ändrar våra levnadsmönster drastiskt så är risken att vi kommer få en ny pandemi inom de närmaste decennierna överhängande.

Jag förstår att många vill försöka se ljuset nu och glädjas över att vi snart kan börja leva lite mer som vanligt igen. Och visst kan vi vara glada över att läget just nu ser så ljust ut i Sverige. Men vi får inte glömma alla de länder där smittotalen fortfarande är höga och där pandemin skördar många liv. Och vi får inte heller glömma vad det var som orsakade pandemin. Att vi återgår till normalläget betyder inte att vi ska börja göra allting på samma sätt som vi gjorde innan – tvärtom finns det nu en fantastisk möjlighet att ställa om samhället på ett sätt som både är vänligare mot djuren och planeten och som också gör att vi står bättre rustade mot en kommande pandemi. 

Så, för att besvara frågan i rubriken, nej det är inte över än. Coronapandemin är ett symptom på en långt allvarligare sjukdom i världen, en sjukdom som består av egoism och ett hänsynslöst uttnyttjande av djur och av jordens resurser. Det är först när vi har bekämpat den sjukdomen med samma kraft som vi har bekämpat covid-19 som vi kan säga att det är över.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.