Det var en gång två områden. I det ena området bodde nästan bara människor med rötter i andra länder, arbetslösheten var hög och fattigdomen utbredd. I det andra, nyare, området var befolkningen mer välbeställd och här hade majoriteten svensk bakgrund. Mellan områdena gick en stor väg som på ett effektivt sätt avgränsade dem från varandra.

Någon kom på idén att bygga en bro över vägen. När invånarna i det rika området fick höra talas om detta hördes en del knorrande och upprörda kommentarer, skulle nu de fattiga människorna, de som bodde på en plats som polisen klassat som “särskilt utsatt område”, komma vällandes i horder över bron och stjäla deras saker och förstöra deras bilar? Kanske skulle också priset på deras värdefulla bostäder sjunka om det plötsligt började hänga gäng i huvtröjor utanför dem? Nej, detta gick verkligen inte för sig. 

En politiker ryckte ut till deras försvar. Han skrev att gängkriminaliteten i det fattiga området inte fick påverka invånarna i det rika, därför ansåg han att bron skulle kameraövervakas och att man skulle sätta ut bommar på bron så att inga bilar skulle kunna ta sig över. 

Ovanstående är tyvärr ingen saga, även om det kanske låter som det. Områdena heter Rinkeby och Ursvik och politikern heter Axel Conradi och är moderat oppositionsråd i Sundbybergs kommun. Hans utspel i sociala medier påminner ganska mycket om en bild som en annan moderat politiker, Tobias Billström, lade upp för ett tag sen där han står som en jätte med benen brett isär över Öresundsbron för att se till att ingen jävel slipper över bron. 
Jag tror inte att alla invånare i Ursvik är fientligt inställda till bron, men det finns en del, och det är deras rädsla och fördomar som Moderaterna försöker profitera på. Den här typen av skrämselpropaganda blir tyvärr allt vanligare, istället för att se bron som en utsträckt hand väljer man att se den som ett hot. 

”Övervakningen kommer inte påverka laglydiga människor utan bara det fåtal som ägnar sig åt kriminalitet”, säger Axel Conradi till DN. Det är givetvis fel. Sätter man upp kameror på bron markerar man att man tycker att invånarna i det ena området är ett hot och att de därför måste övervakas. Det är inte svårt att tänka sig att det påverkar känslan av acceptans och tillhörighet hos alla som bor i Rinkeby. Det är lite som att sätta upp en skylt där det står: ”Håll er borta!”

För den som har kämpat ett helt liv med att lära sig språket och på olika sätt försöka ta sig in det svenska samhället kan det inte ses som något annat än ett slag i ansiktet. Det kvittar vad du gör, så länge du befinner dig på fel sida av bron. Lika lite som Moderaterna vill välkomna flyktingar till Sverige vill de välkomna fattiga människor till rika områden.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.