Vad är hållbart skogsbruk? Beroende på vem du ställer frågan till kommer du att få helt olika svar. Den svenska skogsindustrin har under de senaste åren bedrivit ett enorm lobbyarbete för att bevisa att den svenska modellen för skogsbruk inte bara är hållbar utan också helt nödvändig för klimatomställningen. Träden används som bekant för att göra bioenergi och enligt lobbyisterna behövs bioenergin för att ersätta alla fossila bränslekällor. 

Många miljöorganisationer och forskare varnar däremot för att tilltron till att bioenergin ska lösa alla problem är en återvändsgränd. När biomassa från träd förbränns sker nämligen också enorma utsläpp av växthusgaser. Enligt en EU-rapport är det till och med värre ur klimatsynpunkt att elda trä än att använda kol eller olja. Ändå försöker många hävda att bioenergi är klimatneutralt. Argumentet för detta är att träden också binder kol. När en skog har avverkats planteras nya träd som ska fånga upp det som de gamla har släppt ut.

Problemet här är tidsperspektivet. Det är väl belagt att gamla träd binder betydligt mer kol än unga. När en skog har kalhuggits tar det flera decennier innan de nya träden kan binda lika mycket kol som har släppts ut vid förbränningen. Det här är tid som vi inte har. 

Därför är det en farlig fantasi att tro att vi ska kunna ersätta all fossil energi med bioenergi. Men det är, tyvärr, en fantasi som inte bara finns hos skogsbolagen utan också hos regeringen. Inom ramen för EU:s nya taxonomi om hållbara investeringar har man skrivit att bioenergi bör ses som en övergångslösning. Man har också velat att skogsbruk ska bedrivas naturnära för att klassas som hållbart. Naturnära skogsbruk innebär att man anpassar skogsbruket efter lokala ekologiska förhållanden istället för att ha gigantiska gran- eller tallplantager som man kalhugger. 

När den här nya strategin blev offentlig blev det ett ramaskri från de svenska skogsföretagen. Enligt DN har regeringen därefter på olika sätt utövat påtryckningar för att EU-kommissionen ska ta bort de skrivningar som man menar skulle skada det svenska skogsbruket. Bland annat ska Stefan Löfven själv ha skrivit ett brev till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen där han, tillsammans med Finlands statsminister, krävt att skrivningen om naturnära skogsbruk ska tas bort. Och påtryckningarna har gett resultat. Bland annat har konceptet naturnära skogsbruk tagits bort och man har också ändrat sig när det gäller att se bioenergi som en övergångslösning. 

Officiellt heter det att regeringen tyckte att definitionen av naturnära skogsbruk var otydlig. Men, som professorn i skogsbruk Jens Peter Skovsgaard säger till DN: hade det då inte varit rimligare att be dem att utveckla definitionen än att stryka den?  

Att skogsindustrierna vill kunna fortsätta avverka träd i samma takt som nu, och på så sätt tjäna mer pengar, är knappast förvånande. Men att regeringen inte bara sväljer deras argument utan också gör allt de kan för att skydda dem är inget annat än en praktskandal. 

Det är förstås lockande för många att tänka att bara vi ersätter all fossil energi med bioenergi och el så kommer vi kunna fortsätta precis som vanligt. Men allting har ett pris. När det gäller elproduktionen handlar det bland annat om den livsfarliga och miljöskadliga brytningen av metaller till batterierna. Istället för att förlita oss på att ny teknik och nya energikällor ska rädda klimatet måste vi börja ställa om till ett samhälle där vi gör av med mycket mindre energi.

Det är detta regeringen borde kämpa för istället för att agera budbärare åt Sveriges skogsbolag.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.