Det är inte bara flyktingfrågan som klyver svensk politik. En fråga där åsikterna går väldigt starkt isär är biståndet. Lite grovt kan man säga att det finns tre läger; V, MP och C vill att det nuvarande enprocentmålet ska vara ett golv men att biståndet också skulle kunna öka i förhållande till BNI. S, L och KD vill att vi ska ligga kvar på enprocentsmålet medan M och SD vill sänka biståndet. Allra längst går föga förvånande SD som vill kapa biståndet med hälften. De är också det enda partiet som inte anser att vi behöver öka klimatbiståndet. 

I december i fjol gick FN ut och vädjade till alla länder om att ge mer humanitär hjälp. Coronapandemin har inte bara inneburit att många människor har dött av själva viruset, följdeffekterna är ännu mycket större.

Några exempel:

Den extrema fattigdomen i världen har ökat för första gången sen 1988.

Hungersnöden har ökat med 82 procent bara under 2020. 270 miljoner människor i världen lider i dag av hungersnöd.

Rutinvaccinationerna har stoppats vilket kan leda till att 80 miljoner barn kan drabbas av sjukdomar som de enkelt skulle kunna ha vaccinerats mot.

Om alla människor i världen som är i behov av humanitär hjälp samlades i ett land skulle det bli världens femte folkrikaste.

Samtidigt lägger Moderaterna upp sponsrade Facebookinlägg där det står “Minska biståndet. Vi har stora problem på hemmaplan.”

Förutom att de här inläggen signalerar en extrem egoism och brist på medmänsklighet visar det också hur verklighetsfrånvända Moderaterna är. Att hjälpa människor i nöd handlar nämligen inte bara om solidaritet – om vi låter bli att göra det kommer vi förr eller senare själva att påverkas. Ökad fattigdom gör att fler människor riskerar att fångas upp av terrororganisationer. Det gör också att risken för krig och konflikter ökar vilket så småningom även kommer leda till nya flyktingströmmar.

Om det är något vi borde ha lärt oss av coronapandemin är det att världen sitter ihop. Det som händer på en plats påverkar andra. Men M och SD lever fortfarande i villfarelsen att Sverige är en ö och om vi bara bygger en mur som är så hög att vi inte ser omvärlden så upphör den att existera.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.