Kommer ni ihåg den gamla Grotescosketchen ”Bögarnas fel”? Jag tänker på den ibland när jag hör Jimmie Åkesson, eller någon annan sverigedemokrat. Precis som pastor Krister From i sketchen har Åkesson nämligen bara ett enda svar. Hade han gått ut och sagt att alla problem i Sverige beror på homosexuella så hade han, förhoppningsvis, åkt ut med huvudet före, men däremot har det visat sig gå väldigt bra att skylla på ”massinvandringen” eller på islam. Okej, ibland kanske man får ta emot lite mothugg som när Richard Jomshof kallade islam för en avskyvärd religion, men det brukar ofta inte vara värre än att kritiken ebbar ut efter några dagar.

Det är, enligt SD, massinvandringens fel att kvinnor misshandlas i Sverige (trots att vi hade fler anmälda våldsbrott mot kvinnor på 70-talet), det är massinvandringens fel att det går dåligt för den svenska skolan, det är massinvandringens fel att det råder bostadsbrist och så vidare.

Det här är förstås ingenting nytt, utan så här har det låtit från SD sedan partiet bildades. Det nya är att ”den nya högern”  – det vill säga M, KD och L – numera väldigt gärna sjunger med i Jimmies sång. Det är lite intressant att till och med Göran Eriksson, som är politisk analytiker på en högertidning som Svenska Dagbladet konstaterar detta. Göran Eriksson skriver i sin analys att Ulf Kristersson numera, precis som Åkesson, bara har ett svar:

Sjunkande Pisa-resultat? Invandringens fel.

Hög arbetslöshet? Invandringens fel.

Bristerna i välfärden? Invandringens fel.

Jag har hittills inte hört någon från högerflanken säga att det är invandringens fel att regeringen inte vill satsa mer på kärnkraft, men det är förmodligen bara en tidsfråga. Och det är som sagt inte bara Åkesson och Kristersson, i så gott som alla intervjuer med Nyamko Sabuni det senaste halvåret så har hon återkommit till problemen med migration och integration. Självklart finns det problem på integrationsområdet, men det är påfallande att högerblockets enskilt viktigaste metod för att lösa dem verkar vara att se till att så få människor som möjligt ska få komma hit.

Varför låter det då så här? Jag tror inte att det är för att Sabuni eller Kristersson hatar alla invandrare. Man ska påminna sig att Ulf Kristersson en gång i tiden faktiskt propagerade för fri invandring. Skälen tror jag är högst pragmatiska. Mycket av det som högern har byggt sin politik på tidigare – till exempel sänkta skatter och mer privatisering – är inte längre någon framgångsfaktor. Under coronapandemin har fler och fler fått upp ögonen för hur viktig sjukvården är och fokus har snarare legat på att vi behöver en starkare stat som tar ett större ansvar än på att sälja ut olika verksamheter.

Enligt en ny undersökning av DN/Ipsos är invandring och integration fortfarande den enskilt viktigaste frågan för väljarna i Sverige (även om den har sjunkit med en procentenhet sedan förra året). Visserligen säger undersökningen inget om vilken inställning de svarande har till de olika ämnena – men det är nog rimligt att anta att den absoluta majoriteten som har svarat att invandring är ett viktigt ämne främst ser problemen med invandringen.

Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget här – pratar partiledarna om migration för att de har sett att väljarna tycker att det är ett viktigt ämne, eller tycker väljarna att det är viktigt för att det är nästan det enda partiledarna (och media) pratar om? Oavsett vilket så underbygger de här processerna varandra, någon som redan är invandringskritisk får vatten på sin kvarn när partiledarna ständigt återkommer till det i debatterna. För att lyfta oss ur den här onda cirkeln måste vi börja diskutera fler frågor. Kanske i synnerhet miljö/klimat som det trots en eskalerande klimatkris är ganska tyst om i den politiska debatten och, kanske som en följd därav, så har intresset för den frågan faktiskt sjunkit med en procent i den tidigare nämnda mätningen. Vi ska förstås inte helt sluta prata om migration och integration, men vi måste göra det från nya vinklar och perspektiv.

Såväl politiker som medier har ett ansvar att inte bara spegla den pågående debatten utan också att vara agendasättare. Jag ser inga problem med att diskutera utmaningarna på integrationsområdet eller för den delen att man kan ha olika syn på hur många människor vi kan ta emot. Men diskussionen måste föras utifrån ett humanistiskt perspektiv där fokus ligger på att förbättra livet för så många människor som möjligt – inte bara de som råkar vara födda i Sverige. Det är den diskussionen jag saknar, och där har såväl vänstern som högern ett väldigt stort ansvar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.