Kommer ni ihåg den gamla Grotescosketchen ”Bögarnas fel”? Jag tänker på den ibland när jag hör Jimmie Åkesson, eller någon annan sverigedemokrat. Precis som pastor Krister From i sketchen har Åkesson nämligen bara ett enda svar. Hade han gått ut och sagt att alla problem i Sverige beror på homosexuella så hade han, förhoppningsvis, åkt ut med huvudet före, men däremot har det visat sig gå väldigt bra att skylla på ”massinvandringen” eller på islam. Okej, ibland kanske man får ta emot lite mothugg som när Richard Jomshof kallade islam för en avskyvärd religion, men det brukar ofta inte vara värre än att kritiken ebbar ut efter några dagar.

Det är, enligt SD, massinvandringens fel att kvinnor misshandlas i Sverige (trots att vi hade fler anmälda våldsbrott mot kvinnor på 70-talet), det är massinvandringens fel att det går dåligt för den svenska skolan, det är massinvandringens fel att det råder bostadsbrist och så vidare.

Det här är förstås ingenting nytt, utan så här har det låtit från SD sedan partiet bildades. Det nya är att ”den nya högern”  – det vill säga M, KD och L – numera väldigt gärna sjunger med i Jimmies sång. Det är lite intressant att till och med Göran Eriksson, som är politisk analytiker på en högertidning som Svenska Dagbladet konstaterar detta. Göran Eriksson skriver i sin analys att Ulf Kristersson numera, precis som Åkesson, bara har ett svar:

Sjunkande Pisa-resultat? Invandringens fel.

Hög arbetslöshet? Invandringens fel.

Bristerna i välfärden? Invandringens fel.

Jag har hittills inte hört någon från högerflanken säga att det är invandringens fel att regeringen inte vill satsa mer på kärnkraft, men det är förmodligen bara en tidsfråga. Och det är som sagt inte bara Åkesson och Kristersson, i så gott som alla intervjuer med Nyamko Sabuni det senaste halvåret så har hon återkommit till problemen med migration och integration. Självklart finns det problem på integrationsområdet, men det är påfallande att högerblockets enskilt viktigaste metod för att lösa dem verkar vara att se till att så få människor som möjligt ska få komma hit.

Varför låter det då så här? Jag tror inte att det är för att Sabuni eller Kristersson hatar alla invandrare. Man ska påminna sig att Ulf Kristersson en gång i tiden faktiskt propagerade för fri invandring. Skälen tror jag är högst pragmatiska. Mycket av det som högern har byggt sin politik på tidigare – till exempel sänkta skatter och mer privatisering – är inte längre någon framgångsfaktor. Under coronapandemin har fler och fler fått upp ögonen för hur viktig sjukvården är och fokus har snarare legat på att vi behöver en starkare stat som tar ett större ansvar än på att sälja ut olika verksamheter.

Enligt en ny undersökning av DN/Ipsos är invandring och integration fortfarande den enskilt viktigaste frågan för väljarna i Sverige (även om den har sjunkit med en procentenhet sedan förra året). Visserligen säger undersökningen inget om vilken inställning de svarande har till de olika ämnena – men det är nog rimligt att anta att den absoluta majoriteten som har svarat att invandring är ett viktigt ämne främst ser problemen med invandringen.

Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget här – pratar partiledarna om migration för att de har sett att väljarna tycker att det är ett viktigt ämne, eller tycker väljarna att det är viktigt för att det är nästan det enda partiledarna (och media) pratar om? Oavsett vilket så underbygger de här processerna varandra, någon som redan är invandringskritisk får vatten på sin kvarn när partiledarna ständigt återkommer till det i debatterna. För att lyfta oss ur den här onda cirkeln måste vi börja diskutera fler frågor. Kanske i synnerhet miljö/klimat som det trots en eskalerande klimatkris är ganska tyst om i den politiska debatten och, kanske som en följd därav, så har intresset för den frågan faktiskt sjunkit med en procent i den tidigare nämnda mätningen. Vi ska förstås inte helt sluta prata om migration och integration, men vi måste göra det från nya vinklar och perspektiv.

Såväl politiker som medier har ett ansvar att inte bara spegla den pågående debatten utan också att vara agendasättare. Jag ser inga problem med att diskutera utmaningarna på integrationsområdet eller för den delen att man kan ha olika syn på hur många människor vi kan ta emot. Men diskussionen måste föras utifrån ett humanistiskt perspektiv där fokus ligger på att förbättra livet för så många människor som möjligt – inte bara de som råkar vara födda i Sverige. Det är den diskussionen jag saknar, och där har såväl vänstern som högern ett väldigt stort ansvar.