En viktig del i det nya initiativet är ett globalt upprop som såväl organisationer och personer har blivit inbjudna till att ställa sig bakom. Texten tar avstånd från antropocen, den geologiska epok som vi befinner oss i nu då den mänskliga verksamheten har rubbat livsbalansen på planeten. Men man fördömer även kapitalocen, ett begrepp som adresserar klimat- och miljökrisen till det kapitalistiska systemet.

På själva dagen anordnade även den bolivianska regeringen webbinarier med miljöaktivister  från olika världsdelar, bland andra ekofeministen Vandana Shiva, ekosocialisten Jean-Luc Mélenchon, den nigerianska miljöaktivisten Nnimmo Bassey och den före detta ordföranden för Ecuadors grundlagsförsamling, Alberto Acosta. FN:s samordnare för programmet för Harmoni med naturen lyfte att Bolivia ända sedan 2009, då de fick FN att ändra namnet Jordens dag till Moder Jords dag, har spelat en viktig roll i processen att uppmärksamma naturens rättigheter. FN-funktionären nämnde även att hittills har 39 länder tagit beslut om rättigheter för specifika ekosystem.  

Kriminalisera ekocide

Bolivia presenterade två lagförslag som regeringen lämnat in i parlamentet. Ett som avser att kriminalisera ecocide, det vill säga grova brott mot naturen, samt ett lagförslag som konkret innebär inrättandet av en oberoende naturens ombudsman. Även en nationell handlingsplan för att återställa balansen med naturen presenterades. Bolivia passade även på att mana FN att sammankalla till en Jordens Församling som utgår från ett icke-människocentrerat paradigm. 

Det är tydligt att avsikten med initiativet från Bolivias håll är att återta det globala ledarskapet inom klimat och miljö som landet hade under 2010-talet, en period då flera radikala och banbrytande initiativ drevs. Men för att förstå kontexten bakom Bolivias ledarskap är det nödvändigt att förstå de historiska och nutida koloniala och kapitalistiska övergreppen, och även urfolkens världssyn och organisatoriska processer. Faktorer som sedan 1492, då kontinenten invaderades, gjort att urfolk tvingats försvara sina territorier samt sina sätt att se världen och sig själva som del av naturen. Det vill säga förstå hur försvaret av den materiella omgivningen även hör ihop med motstånd mot de eurocentriska och antropocentriska perspektiv som får oss att se vår omgivning endast i termer av resurser och som separerar människor från naturen.  

Kolonialt firande blev katalysator

I slutet av 80-talet, i takt med att en allt aggressivare nyliberal offensiv med avsikt att privatisera livet intensifierades även urfolkens motstånd och blev alltmer synligt för omvärlden. En viktig katalysator var den kontinentala kampanjen mot regeringarnas avsikt att tillsammans med de koloniala länderna ”fira” år 1992 då det gått 500 år sedan invasionen, det vill säga Columbus ankomst till kontinenten. Särskilt stora var mobiliseringarna vid detta tillfälle i Ecuador och Bolivia, länder där urfolksrörelsen trädde fram som politiska aktörer och krävde markrättigheter, erkännande som urfolk och sociala och kulturella rättigheter.

Som en följd av dessa processer i Bolivia valdes 2005 Evo Morales Ayma från partiet MAS (Movimiento al Socialismo) till president, och blev den första statschefen med urfolksbakgrund sedan den europeiska invasionen. Hans regering kombinerade sociala reformer med en kulturell återupprättelse av urfolk som i Bolivia utgör cirka 60 procent av befolkningen. Förutom att utmana exploateringen och de materiella privilegierna som eliterna hade ifrågasattes alltså även den rådande eurocentriska tolkningen av världen.

Ett steg i denna process var en ny grundlag som formulerades under demokratiskt deltagande former. Den konstituerande församlingen bestod förutom av laglärda även av delegater från de folkliga rörelserna, bland dem urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen. Denna nya grundlag definierade den bolivianska staten som en plurinationell stat, vilket innebar att synliggöra urfolksnationerna, deras kunskaper, språk och tolkningar av världen inklusive deras natursyn som under lång tid varit förbjudna eller stigmatiserade. Grundlagen fastslog även samhällsparadigmet Vivir Bien, en samhällsvision om ett gott liv i harmoni med naturen inspirerad av urfolkens perspektiv. I grundlagens förord markeras symboliskt att den är skriven med kraft från Pachamama, begrepp som på urfolksspråken quechua och aymara, står för det rumsliga livsalltet och översätts till Moder Jord. 

Bolivias förslag utan gehör

Men det var inte förrän 2009 som Bolivia profilerade sig internationellt med sina radikala ställningstaganden i klimatfrågan. Det skedde under COP15 i Köpenhamn då Bolivia utmärkte sig för sina skarpa ordalag mot det kapitalistiska systemet och krav på industriländerna att ta sitt ansvar och inte låta temperaturen höjas över en grad. Då inte heller COP15 lyckades ta till konkreta krafttag för att få stopp på klimatkrisen bjöd den bolivianska regeringen till en Folkens klimatkonferens i staden Cochabamba i anslutning till Moder Jords dag 2010. 

Denna  samlade över 35 000 personer från 142 olika länder och olika kontinenter. Dessa var delegater från sociala rörelser, vetenskapsmän, akademiker, filosofer och andra klimatengagerade som tillsammans formulerade förslag som Bolivia skulle presentera på COP16 i Cancun. 
Bland förslagen som växte fram var att tillbakavisa falska lösningar såsom utsläppsrättsmarknaden, att inrätta en internationell tribunal för klimaträttvisa, att genomföra en global folkomröstning om klimatet samt se till att Deklarationen om Moder Jords Rättigheter, som formulerats under Folkens klimatkonferens, antogs av medlemsstater. Men Bolivias folkligt förankrade förslag fick inget gehör i Cancun, även andra progressiva regeringar i Latinamerika lämnade landet ensamt. Den slutgiltiga klimatöverenskommelsen var lika beklämmande som den i Köpenhamn. 
Likväl utfärdade Bolivia i slutet av december 2010 ”Lagen om Moder Jords rättigheter”, en lag som erkänner naturen som rättighetssubjekt, och fortsatte att driva frågorna på FN-nivå. 

Fortsatt exploatering

Så småningom ersattes dock visionerna även i Bolivia av realpolitik. Landet fortsatte avverka regnskogar, exploatera olja och gas, bedriva gruvexploatering och bygga motorvägar även om intäkterna användes till att bekosta sociala reformer. Denna inkonsekventa realpolitik urholkade landets trovärdighet i relation till miljö- och klimatfrågan. I november 2019 avsattes president Morales genom en högerkupp. De odemokratiska krafterna avsåg förutom att avsätta presidenten även att markera slutet för en tid av kulturell upprättelse av urfolken, och därför såg de till att symboliskt ”fördriva” Pachamama från regeringspalatset. Men vid valet i oktober 2020, vann partiet MAS åter med över 55 procent av rösterna. 

Det är utifrån denna historiska bakgrund som ”Återträffen med Moder Jord” ter sig intressant. Kommer Bolivia denna gång lyckas att vara konsekvent med sin uttalade önskan att göra skillnad inom miljö och klimatområdet? Kommer detta att gå samtidigt som världen – inte minst de redan tidigare utsatta – drabbas av svåra ekonomiska påfrestningar som konsekvens av pandemin? Kommer Bolivia att åter inspirera globala klimat- och miljömobiliseringar till försvar av Moder Jord? Om inte annat lär initiativet bidra till att skapa sociala nätverk kring ett paradigm grundat på respektfulla relationer till naturen som även understryker alla människors lika värde.

Hittills har bland andra Latinamerikagrupperna och några Sametingsledamöter skrivit under uppropet. 
Uppropet finns att läsa här: English – Re-encuentro con la Pachamama

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.