I Sverige bor nästan en miljon människor utan svenskt medborgarskap. De utgör tillsammans 8,7 procent av befolkningen. En del av dem är födda i Finland, andra i Polen eller i Syrien. En del har bara bott här en kort tid, men många har levt i Sverige i flera decennier. Om Sverigedemokraterna fick bestämma skulle ingen av dem få tillgång till barnbidrag, bostadsbidrag, garantipension eller skattesubventionerad sjukvård. Akut vård, eller vård som inte kan anstå, kan de få ta del av, säger Jimmie Åkesson till SvD (eftersom han har svårt att se att någon läkare skulle neka det), men resten får de bekosta själva. Han tycker inte heller att denna grupp ska ha rätt att rösta i några svenska val. I dag måste man vara svensk medborgare för att få rösta i riksdagsvalen men allt sedan 1976 har även icke-medborgare kunnat rösta i val till kommuner och regioner. Det är alltså en rättighet som SD vill ta bort.

Men kan inte bara de som inte är medborgare ansöka om ett medborgarskap då? Till att börja med behöver man ett permanent uppehållstillstånd, något som med den nuvarande migrationspolitiken kan ta väldigt många år att få, om man alls får något. Man ska också ha bott i Sverige i minst 4–5 år och dessutom ha levt ”ett skötsamt liv i Sverige”. Det innebär till exempel att man inte får ha några skulder till Kronofogden eller ha begått något brott. Som om inte detta vore nog kommer det inom några år också att införas krav på godkända prov i svenska och samhällskunskap för att bli medborgare. 

Tänk dig att du går till en vårdcentral, men innan du kan få någon hjälp blir du testad om du kan stava till “konkurrens” eller om du vet vad Sveriges bostadsminister heter. Det är en bisarr tanke, men det är i princip vad SD vill. Om du inte råkar vara född i Sverige förstås, då kan du stava som du vill och strunta i allt vad ministrar heter.

Det är ingen slump att SD går fram med de här förslagen nu. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har redan sagt att de är beredda att förhandla med dem efter nästa val. Ni skickar de upp testballonger för att se hur långt de kan gå, vad de andra partierna är beredda att acceptera. 
Om M eller KD har något principiellt emot SD:s förslag så har de i alla fall hållit tyst om det än så länge. Mest troligt är dock att de inte har så mycket att invända. Även Moderaterna anser att nyanlända ska kvalificera sig för att ta del av den svenska välfärden fullt ut, även om deras förslag hittills inte är fullt så långtgående som SD:s.  

Redan i dag kan man säga att det finns ett A-lag och ett B-lag i Sverige. De tiotusentals personer som lever som papperslösa har till exempel inte alls samma rättigheter som andra. Men med SD:s förslag skulle B-laget växa och motsvara runt en tiondel av Sveriges befolkning. Det är knappast en bra grund för integration, snarare skulle det leda till väldigt starka motsättningar. Det skulle också förstärka det så kallade parallellsamhället. Kanske skulle det öppnas hemliga vårdmottagningar för alla icke-medborgare som inte kan få vanlig vård på andra ställen. Eller så kommer massor av människor ta svartjobb eftersom de knappt får några bidrag och samtidigt kan bli tvungna att bekosta saftiga vårdräkningar själva. 

Men det är inte för att förbättra integrationen som SD lägger de här förslagen. De har alltid varit tydliga med att de inte tror på integration som idé, deras mål är att göra Sverige så kallt och ogästvänligt att ingen ska vilja ta sig hit, och att de som redan har flytt hit ska vilja lämna landet. I SD:s ögon handlar det inte om att låta människor från olika kulturer mötas utan om en existentiell kamp.

”Segra eller dö” som Mattias Karlsson uttryckte det. Just nu känner de mer segervittring än vad de någonsin har gjort under sin politiska historia, och det skrämmer mig något alldeles oerhört.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.