Glöd · Ledare

Laxodling hotar ekosystem i havet

Få platser tar andan ur en som den norska fjorden. Känslan av att runda en hög bergstopp för att sedan följa en sicksackväg ner mot gröna dalar och ett klarblått vatten är obeskrivlig.

Inte konstigt att säsongsarbetare lockas dit, speciellt när den sagolika naturen kombineras med höga löner – främst inom fiskeindustrin. Det finns dock en horribel baksida med just fiskeindustrin, vilket den nysläppta dokumentären Seaspiracy belyser. I slutet på den varnas det för den odlade fisken, fjordens främsta exportvara.

Lax, som förr i tiden var en lyxvara, är i dag en del av alltför mångas vardagsmat. Jag minns den mindre restaurang som jag själv jobbade på som säsongsanställd i Norge. Den serverade lax till runt 300 gäster dagligen. Odlad lax med rosa färgämne stod det på baksidan. Tydligen skulle den odlade laxen annars vara helt grå. Den färgen känns inte lika lockande för de oftast ovetande turisterna.

Den odlade norska laxen har många obekväma baksidor, varav några lyfts fram av Seaspiracy. Givetvis är dokumentären vinklad för att visa just det, det allra mest tragiska, dock är detta något som världen behöver få upp ögonen för.

Det finns en tanke om att odlad fisk skulle vara hållbarare att konsumera än fiskeindustrins vilda fångst. Det stämmer inte. De cirka 3 500 odlingarna i den norska fjorden innebär att vild, stark och frisk lax riskerar att bli uppblandad med den gråa och alltför ofta sjuka laxen som har odlats fram. Laxkassarna beskrivs nämligen som en grogrund för olika sjukdomar. Den vilda laxen riskerar därmed att bli utrotad och ersatt med en svagare kopia. Vidare släpper laxodlingarna ut avfall som exempelvis pesticider rakt ut i den norska fjorden.

Laxen är, precis som alla delar i havet och naturen, en väsentlig del av ett större ekosystem. Försvinner den vilda, riskerar, eller till och med förväntas, andra arter att falla efter den likt dominobrickor. Inte bara andra djur utan också träd längs fjordarna är indirekt beroende av laxen som näring.

När man pratar om människans beroende av levande ekosystem, är haven det första vi borde tänka på. Dokumentären Seaspiracy betonar att 80 procent av allt liv återfinns där och att större delen av det syre vi andas genereras av just haven – detta är alltså mer än världens regnskogar.

Vidare påpekar den att vi är på väg mot ett dött hav om dagens fiskeindustri fortsätter i samma takt. Även ”hållbart” fiske utesluts, med en betoning på att det inte finns någon hållbar fiskproduktion på marknaden. Denna kontroversiella ståndpunkt är möjligen farligt nära sanningen. Den väcker i alla fall en viktig diskussion kring att blint lita på hållbarhetsmärken.

Vi lever i en värld där en ”hållbarhetsstämpel” har blivit samvetets tröst och företagens ridå för business as usual. En garanti för hållbarhet tillåter alltför ofta att överproduktionen – eller överfisket i detta fall – får fortgå i samma takt som förut. Även om Seaspiracys dokumentär är vinklad till att visa det allra värsta, så är människans beroende av levande hav ett faktum. Dokumentären lämnar mig med en undran kring hur den vackra norska fjorden hade sett ut om havet faktiskt dog.

Floden Magpie i Kanada fick i början på april legala rättigheter.

97 procent av laxen i Sverige kommer från norska odlingar.