En dag i slutet av juni satt Henrik Garbergs och Göran Boardy på bussen till Landvetter och hade fjärilar i magen, men också ”en upprymd känsla av mod och en vilja att stå för vad vi tycker” som de skrev i en debattartikel i GP några veckor senare.

I debattartikeln berättar de om klimatprotesten som de var på väg för att göra. De satte sig på ett SAS-plan till Arlanda, och innan planet taxade ut tog de fram sina mobiltelefoner, ställde sig upp och började livestreama. De förklarade att de kom från Extinction rebellion, det här var en fredlig klimatprotest och de använde civil olydnad för att få de styrande att agera, lyssna på vetenskapen och utlysa klimatnödläge.

Efter sju minuter kom det vakter som förde ut dem och polisen tog dem till förhör. Planet kunde så småningom lyfta, en timme försenat, och göra sin 65 minuter långa resa från Landvetter till Arlanda.

Det tar ungefär 20 minuter från Göteborg till Landvetters flygplats. När man landar på Arlanda är det 38 minuters resa med pendeltåg kvar innan man är framme vid Stockholms central. Även om man slipper vänta på pendeln, även om man räknar bort tiden det tar att gå mellan bussen och Landvetter och mellan flyget och pendeln, tar det minst två timmar. Dessutom vill SAS att deras passagerare kommer en timme innan planet går, och summan av kardemumman är att det tar ungefär tre timmar antingen man tar tåget eller flyget.

I Frankrike kan onödigt korta inrikesflygresor komma att förbjudas, närmare bestämt flygresor på sträckor där en tågresa tar mindre än två och en halv timme. Förslaget ingår i ett klimatpaket som regeringen hoppas ska minska koldioxidutsläppen med 40 procent till 2030. Med all säkerhet hade man kunnat ta i mer – vem flyger så korta sträckor? Dessutom ger den franska regeringen med ena handen och tar tillbaka med den andra, för samtidigt får Air France fyra miljarder euro av franska staten. Men det är ändå mer än den svenska regeringen någonsin har gjort för att minska flygandet.

Liksom flera andra länder har Frankrike utlyst klimatnödläge, och ett av budskapen vid aktionen på Landvetter var att även Sverige ska göra det. Utlysa klimatnödläge. Inse att det handlar om en nära framtid, barnens och barnbarnens. Att det redan är akut.

Rättegången mot Garbergs och Boardy den 16 april är bara en bland många rättegångar mot Extinction rebellion-medlemmar den senaste tiden. Till ingens förvåning dömdes de till dagsböter för brott mot luftfartslagen. Som en försvårande omständighet anfördes att flygpassagerarna blev en timme försenade. Den Grönköpingsmässiga småaktigheten i det är ett mått på vårt samhälles närsynthet.

Ingen borde behöva ställa sig upp i ett flygplan för att säga att vi ska ta situationen på allvar. När det nu görs bör regeringen reagera med att säga: ”Ni har rätt, tack för att ni håller oss på spåret!”. Därefter bör de göra som Extinction rebellion säger: utlysa klimatnödläge. Eller åtminstone börja föra en politik som utgår från insikten att vi befinner oss i ett sådant.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.