Tio år har gått sedan kriget i Syrien startade. Någonstans mellan 400 000 och 600 000 människor har dött och flera miljoner syrier är på flykt. Bara i det lilla grannlandet Libanon uppskattar man att det befinner sig 1-1,5 miljoner syriska flyktingar. Det är ungefär lika många syrier som har sökt asyl i hela Europa.

I Danmark lever i dag cirka 35 000 syrier, det vill säga ungefär en trettiofemtedel så många som de som befinner sig i Libanon. Libanon har lite fler invånare än Danmark men är bara en fjärdedel av Danmarks yta, dessutom är de betydligt fattigare och brottas med många kriser samtidigt – korruption, en stor ekonomisk kris, explosionen i Beirut förra året och pandemin. 

Men 35 000 syrier är 35 000 för många tycker den danska regeringen som har sagt att deras mål är att Danmark ska ha noll asylsökande. Och de jobbar aktivt för att verkligen genomföra det målet.

I tisdags rapporterades det att Danmark blir det första landet i Europa som börjar dra tillbaka uppehållstillstånden för syriska flyktingar. Hittills har 94 syrier fått beskedet att de inte längre får stanna i Danmark, men det är troligtvis bara början. Den danska regeringen arbetar också aktivt med ett så kallat repatrieringsstöd, det vill säga man erbjuder flyktingar pengar för att få dem att frivilligt återvända till sina hemländer. 137 flyktingar utnyttjade det här stödet under förra året vilket den danska regeringen nu verkar ta som ett tecken på att förhållandena i Syrien ändå är ganska bra, att det är okej att utvisa människor dit. Samtidigt meddelade regeringen själva så sent som i oktober att man stänger den danska ambassaden i huvudstaden Damaskus eftersom läget där anses vara alltför instabilt. Det är alltså dit man nu vill skicka de syriska flyktingarna. 

Människorättsadvokaten Niels-Erik Hansen kommenterar de indragna uppehållstillståden så här till DN: ”Det är en individuell värdering. En del kanske inte är i fara men det innebär inte att andra inte är det.” Och det är långtifrån bara han som är kritisk, även tunga internationella organisationer som Amnesty och UNHCR har riktat skarp kritik mot Danmarks agerande. 

Även i Libanon har det genomförts stora kampanjer för att få flyktingarna att återvända till Syrien. Men trots det är det totalt bara 55 000 som har återvänt sedan kriget startade – det talar för att de allra flesta fortfarande ser det som förenat med livsfara att resa tillbaka till Syrien. Läget för flyktingarna i Libanon är nämligen långt ifrån bra, de flesta lever i extrem fattigdom i storskaliga läger, unga flickor gifts bort och det är stora problem med hygienen. Men trots allt detta upplever de flesta det ändå som säkrare att befinna sig i ett flyktingläger än att återvända till ett land där kriget fortfarande pågår och där det ständigt sker godtyckliga arresteringar av polisen och folk försvinner spårlöst. 

Det danska beslutet att dra tillbaka uppehållstillstånden handlar än så länge i hög grad om symbolpolitik. Danmark har nämligen inget återvändandeavtal med Syrien, och vill inte samarbeta med Bashar al-Assad, vilket gör att tvångsutvisningar i nuläget inte är aktuella. Men det är ändå allvarligt, det leder nämligen till att flyktingarna hamnar i ett limbo istället för att få den trygghet som de behöver för att kunna bygga ett nytt liv. 

Det är också allvarligt eftersom det riskerar att ge ringar på vattnet. Mycket snart kommer sannolikt andra europeiska snegla på Danmark och tänka “kan de så kan väl vi?”. Och vad händer när Syriens grannländer får upp ögonen för det som händer i Europa. Kommer även Libanon, Turkiet och andra länder där det sammanlagt bor 5,5 miljoner syriska flyktingar också att dra tillbaka uppehållstillstånd och kanske till och med börja tvångsutvisa? Det skulle verkligen vara en humanitär katastrof. 

Samtidigt som allt detta håller Sverigedemokraterna hov i Sverige och talar om för journalisterna hur de tänker sig att samarbetet med M och KD ska se ut efter nästa val. SD har under flera decennier varit starkt influerade av Dansk Folkeparti och vill precis som den danska regeringen inte ta emot några asylinvandrare alls, samt utvisa många av dem som redan har fått uppehållstillstånd. Även M och KD har börjat gå allt mer åt det hållet och om SD ställer detta som krav vid en eventuell förhandling efter valet är det inte alls otroligt att de kommer gå med på det. 

Utvecklingen i Danmark visar alltså vad som kan ske även i Sverige om de brunblå partierna får flest röster. Det är minst sagt skrämmande.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.