”Den stramaste flyktingpolitiken på 40 år”, så sammanfattade migrationsminister Morgan Johansson, med illa dold stolthet, den nya migrationslagstiftningen när den offentliggjordes i förra veckan. Lyssnar man istället till politiker från Moderaterna eller Sverigedemokraterna beskrivs lagförslaget som en katastrof eftersom de menar att den kommer leda till ökad invandring och att den underlättar för exempelvis ensamkommande. Så vem ska man tro på?

Egentligen innebär inte den nya lagen någon väsensskild förändring i jämförelse med nuvarande lagstiftning. Den allra största förändringen skedde redan 2016 då permanenta uppehållstillstånd ersattes av tillfälliga som huvudregel och då man begränsade möjligheten till familjeåterförening samtidigt som man skärpte försörjningskraven. Men då hette det att det var tillfälligt, ett ”andrum”, så småningom skulle vi kunna återgå till de gamla reglerna. Men ganska snart stod det klart det så kallade andrummet skulle vara väldigt länge och det man nu gör, med den nya lagen, är att man i stort sett permanentar det som skulle ha varit något tillfälligt. Därför kan man nog säga att Morgan Johansson har visst fog när han kallar den nya lagstiftningen för den stramaste på 40 år, det är i alla fall den stramaste ordinarie lagstiftningen på väldigt länge.

Det kunde förstås ha blivit ännu värre. En del av de förslag som diskuterades i migrationskommittén förra sommaren, som till exempel volymmål, är tack och lov strukna. Miljöpartiet har också lyckats få in ett antal ventiler i lagen, till exempel undantag från försörjningskravet och möjlighet till uppehållstillstånd om det finns en stark anknytning till Sverige.

Värt att notera är dock att det sistnämnda bara gäller för de som redan har ett tillfälligt uppehållstillstånd. Det stämmer alltså inte, som många borgerliga debattörer och även nyhetsredaktioner hävdar, att alla de så kallade gymnasieungdomarna kommer få uppehållstillstånd med den nya lagen. Det som händer är att de som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd på grund av studier inte nödvändigtvis måste hinna skaffa ett jobb utan kan få uppehållstillstånd om anknytningen till Sverige bedöms vara tillräckligt stark. Men en stor andel av de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan som kom till Sverige under 2015 har redan fått avslag och utvisats eller flytt till andra länder.

En annan sak som är något glädjande med det nya förslaget är att kraven på godkända samhällskunskapsprov och språktest inte finns med här utan skjuts på framtiden. Troligen kommer de inte att börja genomföras förrän tidigast år 2025.

Men det är ändå små ljusglimtar i ett ganska kompakt mörker. Trots den ändlösa debatten om problem med integrationen lägger nu regeringen förslag om tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, som enligt all forskning försvårar integrationen. Man tycker också det är en bra idé att den som kanske lider av posttraumatisk stress eller helt enkelt bara har svårt att orientera sig i sitt nya hemland ska beläggas med försörjningskrav för att få stanna.

Trots att Ulf Kristersson utåt sett låtsas vara upprörd över den här lagen är han nog innerst inne ganska nöjd. Även om han och hans parti hade velat gå ännu längre så bekräftar den i stort deras, och i viss mån också Sverigedemokraternas, problembeskrivning. En hög invandring är ohållbart för Sverige, man ska göra sig förtjänt av att få stanna, bara den som kan bidra till Sveriges välstånd ska ha rätt att vara här och så vidare.

Fjärran är både Stefan Löfvens tal om att inte bygga några murar och Fredrik Reinfeldts om att öppna våra hjärtan. För ett land som inte har haft krig på 217 år och som har ett välstånd som de flesta bara kan drömma om så kan man inte säga något annat än att det nya lagförslaget är skamligt. Vi kan bättre än så här.

Läs även:

Kritik mot lagförslaget: ”De flesta ensamkommande får inte stanna”