En snuttefilt åt vänstern

I brist på strategi för att ändra på vår tids maktförhållanden tyr sig vänstern till ideologiska snuttefiltar som talar om för dem det de redan visste. Arbetarrörelsen, med lite vänsterliberal krydda vid behov, står för den rätta vägen. Boken Världens jämlikaste land? av Erik Bengtsson är en sådan snuttefilt. Den sätter arbetarrörelsen i högsätet och osynliggör landsbygdsbefolkningens och böndernas roll för demokratiseringen och jämlikheten. Inte minst recensionerna av boken visar på att dess inriktning låser fast vänstern i oförmåga att ta itu med vår tids sociala och ekologiska kris.

Avgörande år för demokratiseringen

1857 blev det avgörande året för demokratiseringen av Sverige. Den skedde med landsbygden som den främsta basen. Från söder till norr hade folk fått nog. Mötesfriheten genomfördes i praktiken och rörelsen gick inte att stoppa. Det är baptismen som bär fram denna massrörelse som för alltid bereder marken för alla andra folkrörelser. Lokala församlingar uppstod överallt med demokratisk rösträtt för alla medlemmarna. Hundratals och åter hundratals, ofta kvinnor och ofta i små byar, sattes på fångkärran och skickades till tunga straffarbeten efter ha dömts för sitt brott att delta i dessa fria församlingar. Andra misshandlades av lokalbefolkningen eller slogs ihjäl och när det inte räckte till kom landsfiskalen och såg till att misshandeln fortsatte i fängelset.

I Bengtssons bok är det den manlige arbetaren som är hjälten och som utsätts för våld för att hindra demokratiseringen och jämlikheten. Bengtsson säger sig vilja undersöka hur den svenska jämlikheten och demokratin växer fram. Hans och många andras utgångspunkt är att Sverige under andra hälften av förra århundrandet var ekonomiskt, politisk och socialt ett av världens mest jämlika länder.

Vad bönder har att säga om saken är inte vad som intresserar Bengtsson. Det är enligt Bengtsson fel att jämlikheten i Sverige är rotad i bondesamhället. Istället är förklaringen att ”de sociala rörelserna för jämlikhet, framförallt arbetarrörelsen rotad i 1800-talets folkrörelser och en särskilt bred opposition mot den gamla regimen, var särskilt starka i Sverige.”

Den luddiga formuleringen har ett problem med sig. En sådan vid definition kan innefatta ett stort mått av inspiration från bondesamhället, även på avgörande punkter i resonemanget. Under förutsättning att man inte bara letar där vänsterns gatlampa redan lyser på myten om arbetarrörelsen som närmast ensam demokratiserande kraft i Sverige.

Ersätter en myt med en annan

Bengtsson bok är på många sätt användbar. Den tar fram värdefulla fakta om förhållandet mellan ekonomi och politik under den tid som det moderna Sverige tog form. Inte minst är bokens beskrivning av olika klassförhållanden på landsbygden något som kommer göra den användbar länge än. Den extrema ekonomiska ojämlikheten under århundranden då det starka bondeinflytandet borde ha bidragit till jämlikhet, enligt en del teorier, visar på det ohållbara i idylliska synsätt på förhållanden i Sverige. Beskrivningen av hur Sveriges demokratiska efterblivenhet kom att leda till att kampen för full rösträtt sammanföll med kampen för social jämlikhet, vilket ledde till det mycket stora genomslaget för jämlikheten, är lysande.

Likafullt ersätter boken en myt genom att förstärka en annan. Arbetarrörelsen återkommer som den ständiga huvudkraften, med viss draghjälp av urbana liberaler, medan bönderna är en bakåtsträvande kraft. I boken redovisas ett selektivt urval av massdeltagande i politiken som för arbetarrörelsens del tar upp anslutningsgrad och röstande i val. För bönderna lyfts i stället Bondetåget 1914 fram. Det initierades i huvudsak utifrån av högerkrafter med ett budskap för militär upprustning och kungamakt mot parlamentarismen. Carl Berglunds samtida uppbygge av ett parti med massbas, grundad på baptistvis i sockenavdelningar, tas bort från historien. Detta trots att det är Berglunds rörelse som vinner bondemajoriteten för sin sak. På kort tid lyckas Bondeförbundet organisera ett självständigt motstånd mot storkapitalet, den urbana liberalismen och socialismen som under 1930-talet genomför välfärdsstaten i allians med socialdemokraterna.

Frikyrkans och nykterhetsrörelsens roll

Frikyrkan ges en begränsad roll som banbrytare för att tänka själv. Att Bengtsson placerar Evangeliska Fosterlandstiftelsens kolportörer felaktigt i frikyrkornas i stället för statskyrkans led får väl ses med blida ögon med tanke på att de beröms som föregångare till arbetarrörelsens agitatorer. Framhävandet av frikyrkorörelsen och kolportörerna sker med förbehåll med hänvisning till Folkpartiet och Kristdemokraterna. På riktigt var de aldrig en oppositonsrörelse som arbetarrörelsen ”men under 1800-talet spelade de åtminstone delvis en sådan roll”. Bengtsson tycks aldrig ha varit i närheten av dagens flyktinggömmare och de som strävar dagligen med integrering av invandrare i Sverige i frikyrkor och bland kolportörernas arvtagare i Svenska kyrkan.

Nykterhetsrörelsen ses på samma begränsade sätt inriktad på nykterhetsreformer. De två första folkrörelserna beskrivs som ”prodemokratiska påtryckarorganisationer”. Nyttiga för att de bereder marken för arbetarrörelsen och den liberala rösträttsrörelsen genom att låna ut lokaler, stärka självtilliten hos medlemmarna och öva dem i mötesteknik. Folkhögskolorna med deras avgörande roll för alla folkrörelser glömmer dock Bengtsson bort, de startades i hela Norden av bönder vilket inte passar bokens budskap.

När Bengtsson ska behandla nykterhetsrörelsen blir det än mer fel än den redan skeva bild han ger av frikyrkorörelsen. Här kunde den statistik han lyfter fram för att illustrera massdeltagande i rörelser varit till stor hjälp. En sådan statistik hade visat att nykterhetsrörelsen var som mest stark i Sverige där arbetarna var som svagast eller rättare sagt knappast fanns alls. Därtill att anslutningen till en organisation som IOGT var större i Sverige än någon annanstans. 1882 byggdes de första nykterhetslogerna i Jämtland-Härjedalen. Inom ett halvår hade landskapen mer än hundra loger runtom i bygderna. Snart hade Jämtland var femte medlem i svenska delen av IOGT, den största internationella nykterhetsrörelsen. 1888 höll IOGT världskongress i Östersund och dess ledare utkorade nykterhetslogen i staden till den allra största i världen. Jämtland och Härjedalen blev de enda landskapen i Sverige där nykterhetslogerna var fler än frikyrkorna, i ett landskap som industrialiseringen inte nått fram till ännu men där böndernas kamp mot skogsbolagen stod stark. Nykterhetsrörelsen lockade med ett glatt nöjesliv utan sprit, ordnade egna bröllop, startade egna bibliotek, caféer, banker och startade i denna landsända Sveriges ledande nykterhetsförlag.

Göder ointresset för landsbygden

Bokens snedvridna vänstersyn på Sveriges historia göder ointresse för att ta naturbruket och därmed landsbygdens och böndernas roll på allvar. ”Frågor om utjämning och rösträtt drevs av liberaler och av den då framväxande arbetarrörelsen – inte av de bönder som så sent som 1914 trädde till kungamaktens försvar mot riksdagen vid borggårdskrisen”, skriver Petter Larsson på Aftonbladet som sammanfattning av vad han får ut av boken. En felaktig bild av historien som är ett hinder för de klassallianser miljörörelsen och andra folkrörelser bygger kring frågor som mat, skogsbruk, handel, fred och gemensam välfärd där landsbygdsbefolkningen och bönder är centrala.