Glöd · Ledare

Dokumentär med goda ambitioner faller i försvarstalets fallgrop

Komikern Soran Ismail var en av de kändisar som anklagades för flera sexuella övergrepp under metoo-hösten 2017. Han fälldes aldrig, men försvann från offentligheten. Nu släpper SVT en dokumentär i två delar med titeln ”Persona non grata” som handlar om Ismails tid efter anklagelserna. 
Dokumentären har fått en hel del berättigad kritik. Det är tveksamt om det överhuvudtaget är etiskt försvarbart att göra en sådan här dokumentär som egentligen bara belyser en sida. Vi får i slutet av dokumentären veta att filmarna har sökt de personer som polisanmält Ismail, men att de har valt att inte medverka, vilket är fullt förståeligt. Men det leder till att Ismail får stå mer eller mindre oemotsagd – det blir hans berättelse, hans perspektiv. Den enda som tydligt kritiserar honom i dokumentären är journalisten Kajsa Ekis Ekman. 

SVT:s programbeställare Helena Olsson skriver i en bloggkommentar till publiceringen att de inte har som ambition att rentvå eller skuldbelägga Soran Ismail. ”Vad som motiverar publiceringen är insynen i situationen som uppstod när han inte längre var misstänkt i juridisk mening, men fortfarande ifrågasatt av omgivningen”. Det är en lovvärd ambition. Dokumentären handlar alltså om hur det kan kännas att vara skydd som pesten eftersom ens namn blivit spritt både i traditionella och sociala medier och många tror sig veta att man är skyldig, även om man inte blivit dömd. Det är en diskussion som är värd att ta på allvar. Utan att på något sätt förringa värdet av metoo så är det som brukar kallas för digitala skampålar ett modernt dilemma.

Ryktesspridning har förvisso funnits i alla tider, men genom sociala medier kan ett rykte nå mångdubbelt fler än tidigare och oerhört snabbt vända upp och ner på personers liv. Det kan i värsta fall bryta ner en person fullständigt och till och med leda till att hen tar livet av sig (något som tycks ha varit fallet med Stockholms stadsteaters tidigare chef Benny Fredriksson). Det drabbar också sällan bara den som pekas ut utan i många fall också personens familj. 

I ”gammelmedia” har man traditionellt sett varit restriktiv med namnpubliceringar av det enkla skälet att man inte vill skada personer som formellt sett inte är dömda för något brott (samtidigt vägs det här hela tiden också mot det väldigt diffusa begreppet ”allmänintresse”). I sociala medier görs sällan några sådana etiska överväganden. Det har i sin tur påverkat traditionella medier till att oftare publicera misstänktas namn eftersom man ibland menar att det, genom sociala medier, redan är offentligt.  

Som princip tycker jag det är bra att aldrig publicera namn på personer som bara är misstänkta, men inte dömda, för ett brott. Samtidigt har vi dilemmat med att ytterst få personer döms för våldtäkt eller andra former av sexuella övergrepp. Många menar att det var namnpubliceringarna som var en del av kraften i metoo. Genom att gå ut med namn på förövarna i sociala medier kunde de som drabbats varna andra kvinnor och det kan bli lättare att anmäla om man tror att fler har blivit utsatta av samma person. 

Det här är svåra avväganden som jag tror att vi måste fortsätta att diskutera. Problemet är att det är svårt att diskutera det på ett principiellt plan utan att det upplevs som att man tar ställning i enskilda fall – något som Soran Ismail-dokumentären blir ett väldigt tydligt exempel på. För även om ambitionen har varit en annan så är det svårt att inte se dokumentären som ett försvar av Ismail. Man återkommer hela tiden till hur dåligt han har mått under den här tiden, men utan att ta upp hur de personer som han anklagas för att ha våldtagit har mått. Jag förstår att det blir svårt att prata om det sistnämnda, dels eftersom han inte är dömd och dels för att de personerna har valt att inte medverka, men då kanske man borde ha funderat över om dokumentären överhuvudtaget skulle ha gjorts. 

Ett annat sätt att göra en sådan här dokumentär på hade kunnat vara att ta upp flera och inte bara ett fall, att prata om konsekvenserna både för dem som blivit utsatta för sexuella övergrepp och de som pekas ut som skyldiga och diskutera vad det är som gör att så få personer döms. Det hade kanske inte blivit lika dramaturgiskt starkt, men jag tror att det hade kunnat bli en intressantare och på många sätt bättre dokumentär. För även om man kan tycka att uthängningar av personer som inte är dömda är förkastligt så är det kanske en obönhörlig konsekvens. Dels av att det är så svårt att utreda sexualbrott eftersom det väldigt sällan finns någon teknisk bevisning eller vittnen, vilket gör att ord står mot ord för det mesta och väldigt få personer blir fällda. Men också av att polisen, rättsväsendet och politikerna under väldigt lång tid inte har tagit den här typen av brott på tillräckligt stort allvar.

Alla som kämpat för att motverka de allra värsta migrationsförslagen.

Regeringens förslag till ny utlänningslag.