Beslutet av Liberalernas partiråd i helgen, där de i praktiken öppnar upp för budgetförhandlingar med SD, var inte oväntat. Men det är ändå djupt sorgligt. Om det fortfarande fanns några rester av liberalism kvar inom Liberalerna är de nu definitivt bortsopade.

I det ställningstagande som partirådet röstade om, ”Ny start för Sverige”, finns många fina ord. Bland annat skriver de att de ”utifrån liberala idéer ska ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv. De demokratiska värdena måste försvaras och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans bekämpas.” Samtidigt ger de alltså ökat inflytande till ett parti som är rasistiskt på såväl insidan som utsidan, som är emot de flesta reformer på jämställdhetsområdet och som bäst kan beskrivas som just inskränkta och intoleranta. L ligger just nu i de samlade opinionsmätningarna på 2,8 procent samtidigt som SD har 18,5 procent. Även om L skulle lyckas kravla sig över fyraprocentsspärren i valet är det väldigt svårt att se hur de skulle kunna försvara de liberala idéerna och demokratiska värdena i en blåbrun budgetförhandling.

Jimmie Åkesson skrev kort efter att Liberalernas beslut var avgjort på Facebook att ”det är inte intressant för mig och Sverigedemokraterna att utgöra stödhjul åt en regering som inte ger oss inflytande som står i proportion till vår storlek. Just den punkten är faktiskt inte förhandlingsbar, och jag förmodar att detsamma gäller för alla andra partier.” Samt att han givetvis inte kommer att acceptera att L får något inflytande över migrationspolitiken. Nej, varför skulle han?

Samtidigt som många, med rätta, är upprörda över att L välkomnar SD in från kylan är det lite märkligt att det inte har varit större diskussion kring KD:s ställning i samma fråga. Det är trots allt inte mer än sexton år sedan som KD gick i demonstrationståg tillsammans med MP, V, C och dåvarande Folkpartiet för en flyktingamnesti. Och dåvarande partiledaren Alf Svensson skrev så sent som i somras ett inlägg på DN Debatt tillsammans med Hans Blix och Jan Eliasson om att de ensamkommande ungdomar som kom till Sverige under 2015 ska få permanenta uppehållstillstånd. KD:s dragning åt högerpopulism har förvisso pågått en längre tid, åtminstone sedan Ebba Busch valdes till partiledare. Men likväl borde det finnas en del pyrande missnöje inom KD, liksom inom Moderaterna.

Hur helgens beslut kommer påverka L på lite längre sikt är svårt att säga. Vi kommer med all sannolikhet få se många avhopp den närmaste tiden. Flera L-profiler flaggade redan innan för att de kommer lämna partiet om de bestämmer sig för att söka stöd hos SD. Samtidigt kommer många säkert att uppleva L som tydligare nu när de har tagit ställning. Frågan är dock varför någon utifrån dagens läge skulle vilja rösta på L. Vad finns inom L i dag som inte går att hitta inom till exempel Moderaterna? Möjligen kan de få en del röster från dem som bara kan tänka sig en borgerlig regering men samtidigt vill att den ska dra åt det liberala hållet, samt en del stödröster från moderater.

Om L verkligen vill maximera sitt inflytande så hade det dock antagligen varit smartare att ställa sig utanför regeringen. Den politiska historien visar att det oftast är en mer tacksam situation att stå utanför men ändå vara med och påverka än att vara ett litet parti i en regeringskonstellation. Se exempelvis på Miljöpartiet som har haft oerhört svårt att nå ut med sina frågor under regeringsperioden och som har tvingats att lägga sig platt för S i ett antal viktiga frågor.

Om L hade valt den socialliberala vägen, om de hade stått fast vid att inte ge något inflytande till ett parti som grundades av nazister och som har främlingsfientlighet och antiliberalism som bärande ideologi – då hade de kunnat fylla en stor lucka i svensk politik. Men nu väljer de istället att fortsätta prata om liberalism och alla människors lika värde, samtidigt som de tar ett stort steg mot att se till så att dessa värden hotas. Jag hoppas att väljarna är tillräckligt kloka för att lyckas genomskåda det.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.