DEBATT. I dag, den 16 mars 2021, är det exakt 33 år sedan den kurdiska staden Halabja attackerades av kemiska vapen från dåvarande Baath-partiet och dess ledare Saddam Hussein, en dag vi aldrig kommer att glömma. Låt oss hedra de oskyldiga människor som mördades, som skadades allvarligt och som förlorade en dotter, bror, syster, förälder eller make.

Gasattacken i Halabja är en av de värsta händelserna mänskligheten har sett. Målet var att utplåna alla kurder en gång för alla. Men Saddam Hussein är inte den enda som förtryckte kurderna och försökte utplåna mitt folk, det gjorde också den fascistiska militärstyrkan i Turkiet, som under många år förtryckte och fängslade mitt folk, och som till och med i dag upprepar denna tragiska historia medan världen tittar på.

I östra Kurdistan (iranska Kurdistan) arresteras, torteras och dödas kurdiska ungdomar. Vi ser, hör och läser dagliga nyhetsrapporter om vad som händer i Kurdistan och hur unga kurdiska frihetskämpar flyr sina hem för att slåss mot den islamiska staten.

Vi har sett så mycket. Vi har sett våra egna kvinnor kidnappas för att sedan säljas öppet som sexslavar av IS. Vi har sett våra kurdiska politiker fängslade för sina åsikter och mördade för att de bara är kurder. Vad händer efter 33 år? Förtrycket förföljer oss fortfarande. Var det inte tillräckligt med gasbomben i Halabja? Eller folkmordet i Kobane och alla kvinnor och familjer som tvingades fly till fots? Räcker de inte med allt vi kurder i flera decennier fått genomlida? 

Jag uppmanar alla demokratiska krafter och länder att stödja mitt folks kamp och ta ställning mot förtrycket av kurderna – som sker öppet även i dag i Turkiet, Iran och Syrien – och att Halabjas minnesdag, den 16 mars, förklaras vara en internationell dag för offer för massförstörelsevapen och kemiska krigsvapen.

Vi får aldrig glömma folkmordet i Halabja och aldrig låta något bryta ner oss! Tillsammans är vi starka och tillsammans kommer vi att fortsätta agera för att uppmärksamma kurdernas situation i olika delar av Kurdistan och fortsätta att kämpa för fred, frihet och rättvisa i Kurdistan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.