I SVT-programmet Sverige möts i tisdags kallade Sverigedemokraternas Richard Jomshof islam för ”en avskyvärd ideologi och religion”. Det här har bland annat gjort Ulf Kristersson upprörd, ni vet han som för någon månad sedan sa att han tyckte att SD:s retorik har förändrats väldigt mycket de senaste åren och att SD numera är ett ”seriöst och konstruktivt” parti. Nu låtsas Kristersson vara bestört. Men det kan inte förvåna någon som inte har levt under en sten de senaste 25 åren att SD är ett djupt islamofobiskt parti. Vi skulle kunna fylla ett helt magasin med islamofobiska och rasistiska uttalanden som SD-politiker har gjort bara under de senaste åren, men det skulle kännas ungefär lika meningsfullt som att skriva att vatten är vått.  

Jomshof har efter programmet försökt pudla och sagt att hans uttalande har vantolkats och att han inte var ute efter att recensera enskilda individers tro. Men för alla som såg programmet var det tydligt att Jomshof inte bara är fientligt inställd mot den bokstavstroende islamismen utan mot all form av islam och muslimer. 

Vad som har fått mindre uppmärksamhet än Jomshofs uttalande, men som på sätt och vis är lika bekymrande, är uttalandena från Moderaternas Elisabeth Svantesson som också medverkade i programmet. Även hon var kritisk till mångkultur och menade att ”det är många människor som har kommit hit utan att anamma de svenska värderingarna”. På frågan om vilka värderingar det är man måste anpassa sig till så svarade hon först ”att alla måste vara med och bidra och göra sig anställningsbar” innan hon kom in på att prata om kvinnors rättigheter och jämställdhet. Som att detta med att arbeta och bidra efter bästa förmåga vore något typiskt svenskt, något som kommer med modersmjölken och som särskiljer oss från alla andra länder. 

Finns det svenska värderingar? World values survey, där man jämför människors värderingar i olika länder och som också presenterades i programmet, visar att Sverige sticker ut – både när det gäller sekularism kontra religion och när det gäller traditionella och frihetliga värderingar. Bland alla länder i världen är vi ett av de mest sekulära men också mest frihetliga, det vill säga mindre styrda av traditioner och auktoriteter. Men vad som är än mer intressant är att man också har intervjuat de migranter som kommit till Sverige och sett att deras värderingar har förändrats ganska rejält åt det frihetliga hållet efter att de har kommit hit, samtidigt som de flesta har behållit sin religion. Det visar dels att värderingar inte är något statiskt och dels att de inte behöver vara kopplade till religion. Det går utmärkt väl att vara troende muslim och samtidigt stå upp för kvinnors rättigheter, hbtq-personer och allas lika värde. Tolkningarna av islam är extremt många, precis som tolkningarna av kristendomen. 

Det är förstås sant att det finns många muslimska länder som präglas av en lagstiftning som diskriminerar kvinnor och som utdömer grymma straff åt dem som bryter mot islams påbud. Men liknande diskriminering och straff har funnits även i Sverige och det finns gott om exempel på länder som inte är muslimska där kvinnors rättigheter också är på tillbakagång, exempelvis Polen och Ungern. 

Att prata om ett lands kultur eller värderingar blir per definition väldigt generaliserande eftersom det förutsätter att alla människor skulle ansluta sig till ett visst synsätt enbart beroende på var vi är födda. Så enkelt är det givetvis inte. Men har du vuxit upp i ett land där lagstiftningen sedan sekler tillbaka är starkt präglad av auktoritära och patriarkala synsätt så kan det vara svårt att bryta sig ur det. Det betyder inte att det inte går, vilket World values survey också visar. Hamnar du i en annan social kontext där trycket på att anpassa sig efter traditionella normer och värderingar är mindre starkt blir det betydligt lättare. Många människor som har flytt till Sverige har ju också gjort det just på grund av att de har blivit förtryckta och förföljda av religiösa fanatiker i det land de kommer ifrån. 

Att diskutera om mångkultur är ”bra” eller ”dåligt”, vilket var vad programmet gick ut på, är lite som att diskutera om det är bra eller dåligt att vi har många olika partier. Jag kan tycka att SD är ett dåligt parti, och Jomshof kan tycka att islam är en dålig religion, men det är ett faktum att båda finns – och att förbjuda någon av dem vore djupt antidemokratiskt. 

Precis som det finns utmaningar när olika partier ska försöka samarbeta finns det utmaningar när personer med olika kulturella bakgrunder ska försöka göra detsamma. Men tron på att vi trots våra olikheter ändå kan mötas, att vi kan tolerera varandra även om vi inte håller med om allt och att människor kan förändras måste vara fundamental i en demokrati. Ger vi upp hoppet om det ger vi också upp hoppet om demokratin och det pluralistiska samhället. Då återstår bara det auktoritära samhället, som Jomshof menar kännetecknar muslimska länder. Men frågan är om det inte i själva verket är just ett sådant samhälle han vill se, bara präglat av en annan form av förtryck.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.