Virusets höga pris

“Istället för att hela världen kopierade det som fungerade i Kina skulle man ha funderat över sin egen situation. Man skulle ha förklarat för fattiga människor som bor i slummen vad covid är och hur det smittar och kört ut vattentankar så att de kunde tvätta händerna. Man skulle gett dem kontantstöd i mobilen så att de kunde köpa mat och slapp gå till jobbet. Och på så sätt hjälpt folk att faktiskt förebygga smitta, istället för att låsa in dem och slå dem med batong när de går ut.”

Citatet ovan kommer från Stefan Swartling Peterson, professor i global omställning för hälsa. Tillsammans med kollegan Anna Mia Ekström har han försökt ta fram siffror på hur många som har dött i världen till följd av coronarestriktionerna. Resultatet är anmärkningsvärt, men kanske ändå inte så förvånande. Vad de kommit fram till, och som visades i ”Coronakampens pris” på SVT, är nämligen att minst lika många, det vill säga runt 2,5 miljoner, har dött av restriktionerna som av viruset i sig. Men medan 9 av 10 av de som dött av viruset är äldre personer i den rikare delen av världen så är förhållandet det motsatta när det gäller restriktionerna, där 9 av 10 dödsfall har drabbat unga personer i fattiga länder.

Uganda är ett av de mest talande exemplen. Det är till att börja med – precis som de flesta länder i Afrika – ett land med en väldigt låg medelålder, 7 av 10 personer är under 25 år. Vidare är det ett land där många är extremt beroende av att kunna röra på sig, jobba och skaffa mat på marknaden för att överhuvudtaget kunna överleva. Trots detta valde presidenten, Yoweri Museveni, att sätta hela landet i lockdown innan det ens fanns några bekräftade fall. Än i dag har landet enligt den officiella statistiken bara haft 7 coronarelaterade dödsfall per miljon invånare, vilket är lägre än nästan alla andra länder. Däremot har många barn drabbats av malaria för att de inte fått något vaccin, eller undernäring för att de inte fått tillräckligt med mat. Mödrar har dött i barnsäng, unga flickor har gifts bort när de inte kunnat gå i skolan och en hel generation kommer förmodligen att få sämre villkor i livet på grund av missad skolgång. Anna Mia Ekström menar att upp till ett decennium av utveckling kan ha gått förlorat på bara ett år. Och detta gäller förstås inte bara Uganda utan stora delar av världen.

Hur det skulle ha sett ut i Uganda om de inte hade stängt ner vet vi inte. Eftersom sjukvården är bristfällig finns det en risk att det hade blivit en överbelastning och att många hade dött i andra sjukdomar. Det är också möjligt att en snabb spridning hade gjort att viruset muterat snabbare och kanske också i högre grad drabbat den unga delen av befolkningen. Man ska också ha i åtanke att det rådde osäkerhet om exakt hur farligt och smittsamt viruset var i början av pandemin. Men trots detta är det lätt att slås av misstanken att politikerna i många länder valde nedstängningsvägen dels för att skydda sig själva (i Uganda är de flesta politikerna i parlamentet, i kontrast till befolkningen, över 65 år), dels för att visa sig handlingskraftiga. Att mäta dödsfallen i corona är relativt enkelt och eftersom medias strålkastare just nu är riktade åt det hållet är det också de som får uppmärksamhet. Att mäta hur många personer som dött för att de inte kunnat gå ut och skaffa mat eller få vaccin är betydligt svårare och de dödsfallen vållar inte heller några större rubriker.

Men allt handlar förstås inte heller bara om dödsfall, och det är inte heller enbart de fattigare länderna som har drabbats av restriktionerna. I Sverige har ångesten, depressionerna och sömnsvårigheterna ökat med mellan 10 och 30 procent under förra året. Massor av livsviktiga operationer har skjutits upp. Sexuella övergrepp och våld i hemmen har ökat. Och i land efter land har demokratin satts på undantag – demonstrationer och andra folksamlingar har förbjudits, nya lagar har klubbats igenom blixtsnabbt utan någon demokratisk process och människor har blivit bestraffade så fort de rört sig utanför sina egna hem. Demokratiforskaren Staffan Ingemar Lindberg jämför i ”Coronakampens pris” de kontroller av människor som ägt rum på gatorna i Europa med situationen i Chile strax efter Pinochets kupp.

Allt detta är svårt att mäta. Det kommer säkert att göras massvis av studier under de kommande decennierna av vad restriktionerna kostade i människoliv och i försämrad livskvalité. Men något definitivt svar kommer vi aldrig att få. För hur mäter man det lidande som det kan innebära för en person att sitta instängd i hemmet? Hur mäter man känslan av att inte få krama om, eller ens träffa, någon som man älskar? Hur ska man fastställa värdet av att få spela bridge, gå på en konsert eller se en fotbollsmatch? Och framför allt, hur ska man värdera det i relation till att människor riskerar att dö – människor som i många fall är väldigt gamla och kanske ändå inte skulle ha haft så många månader kvar i livet, men som i en del fall kanske hade ett långt och rikt liv kvar att leva?

Om det är något coronaåret 2020/2021 har visat så är det hur oerhört svårt det är att väga risker mot varandra. Men också hur snett det kan gå om vi inte gör ett seriöst försök, om vi springer på samma boll som alla andra istället för att se hela planen.