Glöd · Ledare

Virusets höga pris

“Istället för att hela världen kopierade det som fungerade i Kina skulle man ha funderat över sin egen situation. Man skulle ha förklarat för fattiga människor som bor i slummen vad covid är och hur det smittar och kört ut vattentankar så att de kunde tvätta händerna. Man skulle gett dem kontantstöd i mobilen så att de kunde köpa mat och slapp gå till jobbet. Och på så sätt hjälpt folk att faktiskt förebygga smitta, istället för att låsa in dem och slå dem med batong när de går ut.”

Citatet ovan kommer från Stefan Swartling Peterson, professor i global omställning för hälsa. Tillsammans med kollegan Anna Mia Ekström har han försökt ta fram siffror på hur många som har dött i världen till följd av coronarestriktionerna. Resultatet är anmärkningsvärt, men kanske ändå inte så förvånande. Vad de kommit fram till, och som visades i ”Coronakampens pris” på SVT, är nämligen att minst lika många, det vill säga runt 2,5 miljoner, har dött av restriktionerna som av viruset i sig. Men medan 9 av 10 av de som dött av viruset är äldre personer i den rikare delen av världen så är förhållandet det motsatta när det gäller restriktionerna, där 9 av 10 dödsfall har drabbat unga personer i fattiga länder.

Uganda är ett av de mest talande exemplen. Det är till att börja med – precis som de flesta länder i Afrika – ett land med en väldigt låg medelålder, 7 av 10 personer är under 25 år. Vidare är det ett land där många är extremt beroende av att kunna röra på sig, jobba och skaffa mat på marknaden för att överhuvudtaget kunna överleva. Trots detta valde presidenten, Yoweri Museveni, att sätta hela landet i lockdown innan det ens fanns några bekräftade fall. Än i dag har landet enligt den officiella statistiken bara haft 7 coronarelaterade dödsfall per miljon invånare, vilket är lägre än nästan alla andra länder. Däremot har många barn drabbats av malaria för att de inte fått något vaccin, eller undernäring för att de inte fått tillräckligt med mat. Mödrar har dött i barnsäng, unga flickor har gifts bort när de inte kunnat gå i skolan och en hel generation kommer förmodligen att få sämre villkor i livet på grund av missad skolgång. Anna Mia Ekström menar att upp till ett decennium av utveckling kan ha gått förlorat på bara ett år. Och detta gäller förstås inte bara Uganda utan stora delar av världen.

Hur det skulle ha sett ut i Uganda om de inte hade stängt ner vet vi inte. Eftersom sjukvården är bristfällig finns det en risk att det hade blivit en överbelastning och att många hade dött i andra sjukdomar. Det är också möjligt att en snabb spridning hade gjort att viruset muterat snabbare och kanske också i högre grad drabbat den unga delen av befolkningen. Man ska också ha i åtanke att det rådde osäkerhet om exakt hur farligt och smittsamt viruset var i början av pandemin. Men trots detta är det lätt att slås av misstanken att politikerna i många länder valde nedstängningsvägen dels för att skydda sig själva (i Uganda är de flesta politikerna i parlamentet, i kontrast till befolkningen, över 65 år), dels för att visa sig handlingskraftiga. Att mäta dödsfallen i corona är relativt enkelt och eftersom medias strålkastare just nu är riktade åt det hållet är det också de som får uppmärksamhet. Att mäta hur många personer som dött för att de inte kunnat gå ut och skaffa mat eller få vaccin är betydligt svårare och de dödsfallen vållar inte heller några större rubriker.

Men allt handlar förstås inte heller bara om dödsfall, och det är inte heller enbart de fattigare länderna som har drabbats av restriktionerna. I Sverige har ångesten, depressionerna och sömnsvårigheterna ökat med mellan 10 och 30 procent under förra året. Massor av livsviktiga operationer har skjutits upp. Sexuella övergrepp och våld i hemmen har ökat. Och i land efter land har demokratin satts på undantag – demonstrationer och andra folksamlingar har förbjudits, nya lagar har klubbats igenom blixtsnabbt utan någon demokratisk process och människor har blivit bestraffade så fort de rört sig utanför sina egna hem. Demokratiforskaren Staffan Ingemar Lindberg jämför i ”Coronakampens pris” de kontroller av människor som ägt rum på gatorna i Europa med situationen i Chile strax efter Pinochets kupp.

Allt detta är svårt att mäta. Det kommer säkert att göras massvis av studier under de kommande decennierna av vad restriktionerna kostade i människoliv och i försämrad livskvalité. Men något definitivt svar kommer vi aldrig att få. För hur mäter man det lidande som det kan innebära för en person att sitta instängd i hemmet? Hur mäter man känslan av att inte få krama om, eller ens träffa, någon som man älskar? Hur ska man fastställa värdet av att få spela bridge, gå på en konsert eller se en fotbollsmatch? Och framför allt, hur ska man värdera det i relation till att människor riskerar att dö – människor som i många fall är väldigt gamla och kanske ändå inte skulle ha haft så många månader kvar i livet, men som i en del fall kanske hade ett långt och rikt liv kvar att leva?

Om det är något coronaåret 2020/2021 har visat så är det hur oerhört svårt det är att väga risker mot varandra. Men också hur snett det kan gå om vi inte gör ett seriöst försök, om vi springer på samma boll som alla andra istället för att se hela planen.

Vår!

Många funktionsnedsatta saknar e-legitimation och har därigenom hamnat i ett än värre utanförskap under pandemin.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.