För exakt ett år sedan steg jag av tåget på Stockholms central och fick syn på en person som bar munskydd. Just då förstod jag inte varför, men en stund senare kom jag att tänka på att det kanske kunde vara på grund av corona, även om det kändes långsökt – vid det tillfället fanns det nämligen bara ett bekräftat fall i Sverige. Lite senare på kvällen kom dock rapporter om fler fall och några veckor senare var pandemin ett faktum. 

Sedan dess har synen av munskydd blivit allt vanligare, även om det fortfarande är långt ifrån lika vanligt i Sverige som i många andra länder. Diskussionen om munskyddens effektivitet för att motverka smittspridning har också böljat fram och tillbaka. I början av pandemin sa Folkhälsomyndigheten att det inte fanns några tillförlitliga studier som visade på nyttan med munskydd och regeringen lutade sig mot det. Även oppositionspartierna slöt till att börja med upp bakom den strategin, i augusti var fortfarande Sverigedemokraterna det enda partiet som förespråkade munskydd. Sedan dess har dock tonläget sakta men säkert förändrats och i dag verkar de flesta partier vara eniga om att munskydd bör användas, åtminstone i vissa situationer. 

Att man ändrar sig är i sig inte konstigt, det har kommit fler och bättre studier och kunskapsnivån har höjts. Men om många till en början underskattade nyttan med munskydd finns det i dag snarare en tendens till motsatsen. I flera länder, inte minst i USA, har vi kunnat se hur många verkar tro att de är immuna mot smitta bara de sätter på sig ett munskydd. Så enkelt är det förstås inte. Som FHM och många andra länge har påpekat så är social distansering det absolut mest effektiva. Munskydd kan göra en viss skillnad, men det är inget mirakelmedel. Det skulle därför vara olyckligt om vi är på väg att ersätta en lite väl stark skepsis mot munskydd med en alltför stark övertro. 

Nyligen meddelade Moderaterna att de vill att rekommendationen om att bära munskydd i rusningstrafik ska bli lag och att böter ska utfärdas till de som inte följer den. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson fick för en tid sedan kritik för att han själv inte hade burit munskydd i rusningstrafik vid två tillfällen, trots att han enligt egen utsago vid åtminstone det ena tillfället befann sig på en helt folktom buss. Det räckte inte för regionrådet Kristoffer Tamson (M) som röt att man ska leva som man lär och krävde en förklaring. I båda de här fallen kan man fundera över hur mycket det handlar om att verkligen vilja begränsa smittspridningen och hur mycket det handlar om att plocka hem billiga politiska poänger. 

Under året som gått har det funnits flera exempel på arbetsplatser där personer har förbjudits att bära munskydd. Det har gällt såväl anställda inom förskolan som hemtjänsten. Det är givetvis helt förkastligt, alla måste ha rätt att skydda sig själva och sin omgivning på det sätt man tror är bäst. Men att genom lag kräva att folk ska ha munskydd är också fel väg att gå, till syvende och sist måste det vara varje individs eget val.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.