För exakt ett år sedan steg jag av tåget på Stockholms central och fick syn på en person som bar munskydd. Just då förstod jag inte varför, men en stund senare kom jag att tänka på att det kanske kunde vara på grund av corona, även om det kändes långsökt – vid det tillfället fanns det nämligen bara ett bekräftat fall i Sverige. Lite senare på kvällen kom dock rapporter om fler fall och några veckor senare var pandemin ett faktum. 

Sedan dess har synen av munskydd blivit allt vanligare, även om det fortfarande är långt ifrån lika vanligt i Sverige som i många andra länder. Diskussionen om munskyddens effektivitet för att motverka smittspridning har också böljat fram och tillbaka. I början av pandemin sa Folkhälsomyndigheten att det inte fanns några tillförlitliga studier som visade på nyttan med munskydd och regeringen lutade sig mot det. Även oppositionspartierna slöt till att börja med upp bakom den strategin, i augusti var fortfarande Sverigedemokraterna det enda partiet som förespråkade munskydd. Sedan dess har dock tonläget sakta men säkert förändrats och i dag verkar de flesta partier vara eniga om att munskydd bör användas, åtminstone i vissa situationer. 

Att man ändrar sig är i sig inte konstigt, det har kommit fler och bättre studier och kunskapsnivån har höjts. Men om många till en början underskattade nyttan med munskydd finns det i dag snarare en tendens till motsatsen. I flera länder, inte minst i USA, har vi kunnat se hur många verkar tro att de är immuna mot smitta bara de sätter på sig ett munskydd. Så enkelt är det förstås inte. Som FHM och många andra länge har påpekat så är social distansering det absolut mest effektiva. Munskydd kan göra en viss skillnad, men det är inget mirakelmedel. Det skulle därför vara olyckligt om vi är på väg att ersätta en lite väl stark skepsis mot munskydd med en alltför stark övertro. 

Nyligen meddelade Moderaterna att de vill att rekommendationen om att bära munskydd i rusningstrafik ska bli lag och att böter ska utfärdas till de som inte följer den. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson fick för en tid sedan kritik för att han själv inte hade burit munskydd i rusningstrafik vid två tillfällen, trots att han enligt egen utsago vid åtminstone det ena tillfället befann sig på en helt folktom buss. Det räckte inte för regionrådet Kristoffer Tamson (M) som röt att man ska leva som man lär och krävde en förklaring. I båda de här fallen kan man fundera över hur mycket det handlar om att verkligen vilja begränsa smittspridningen och hur mycket det handlar om att plocka hem billiga politiska poänger. 

Under året som gått har det funnits flera exempel på arbetsplatser där personer har förbjudits att bära munskydd. Det har gällt såväl anställda inom förskolan som hemtjänsten. Det är givetvis helt förkastligt, alla måste ha rätt att skydda sig själva och sin omgivning på det sätt man tror är bäst. Men att genom lag kräva att folk ska ha munskydd är också fel väg att gå, till syvende och sist måste det vara varje individs eget val.