Glöd · Ledare

Juridiken kan bli en katalysator för förändring

Klimatförändringarna sveper över jorden men februari började med en hoppfull vinst för planeten. Detta då fyra miljöorganisationer vann en uppmärksammad rättegång mot den franska regeringen som anklagades för att ha misslyckats med att bekämpa klimatförändringarna. Händelsen följer en snabbt växande och global trend där medborgare ställer regeringar eller företag till svars i världens domstolar, nu senast även i Sverige – en välbehövlig press för den omställning som krävs för att skydda naturen.  

Den 10 februari rapporterade DN om ett nätverk med aktivister som planerar att stämma den svenska staten för dess misslyckande med att nå klimatavtalen. Nätverket kallas Aurora och hävdar att den svenska regeringen bryter mot bland annat Parisavtalet, FN:s barnkonvention och sin egen klimatlag. Den sistnämnda syftar till att säkerställa att Sverige når sitt klimatmål; noll utsläpp av växthusgaser senast år 2045. Att sätta en juridisk strålkastare på regeringen i klimatets namn kan komma att bli den katalysator som många miljökämpar har längtat efter. 

Globalt sett har rättegångar i relation till klimatförändringarna nära på fördubblats sedan 2017, då var siffran uppe i 884 rättsfall i 24 länder. Förra året slogs ett rekord på minst 1 550 rättsfall i hela 38 länder (enligt FN:s miljöprogram). Intressant nog utspelade sig en omfattande del av dessa fall i USA – hela 1213 stycken. Denna snabba ökning stärker en välbehövlig känsla av civilas möjlighet att kräva förändring, ett brådskande behov i en tid där klimatångesten tar en allt för stor plats i mångas vardag. 

I en rapport om globala klimat-rättstvister från FN, menar man att de ökade rättegångarna bidrar till att fler och fler regeringar förbinder sig till målet av noll utsläpp vid 2050. Rättegångarna hjälper också till att exponera och motverka företagens gröntvätt samt driver dom bort från fossila bränslen i en snabbare takt, inte minst tack vare uppmärksamheten som fallen får i media.

Kraven från aktivisterna bakom rättegångarna går väl i linje med FNs globala mål 13; ”vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser”. ”Omedelbara åtgärder” får en att tänka på de faktiskt omedelbara åtgärder världen fått uppleva under pandemin, knappast dagens klimatagendor, som trögt trycks igenom en labyrint av byråkrati och ekonomiska intressen för att sedan tolkas vagt och implementeras på oklara grunder. Ökningen av rättsfall kommer alltså väldigt lägligt i tiden, i en värld där politiska lösningar rör sig alldeles för långsamt.

Ett av de mest inspirerande rättsfallen pågick i Nederländerna mellan 2015 och 2019, det så kallade Urgendafallet. Under 2015 krävde nederländska medborgare att regeringen ska ha en rättslig skyldighet att förhindra klimatförändringarna. Efter otaliga om och men visade det sig i december 2019 att Nederländernas högsta domstol höll med. Fallet har sedan dess inspirerat mängder med rörelser, däribland engagemanget som ledde till att franska staten nu också är legalt ansvarig för klimatkrisen.

Frågan är nu hur rättsprocessen kommer att se ut i Sverige och om den lyckas att skynda på efterlängtade och avgörande klimatåtgärder. Ett nytt hopp har väckts med nätverket Aurora, namngivet efter en fjäril med hänvisning till fjärilseffekten, i hopp om att små handlingar kan leda till stora systemförändringar.

WWF:s 50 förslag på förändringar privatpersoner kan göra för planeten.

Den digitala valutan bitcoin släpper ut mer växthusgaser än flera av världens nationer.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.