Det är ojämlikheten och orättvisan som har gått för långt

47 procent av invånarna i Sverige har en mycket eller ganska negativ syn på muslimer. Och 41 procent håller helt eller delvis med om påståendet ”Feminismen är ansvarig för den känsla av marginalisering och demonisering som en del män upplever”. Det här är några av resultaten i en rapport om Europas extremhöger som bland annat stiftelsen Expo har tagit fram. I båda dessa frågor sticker Sverige ut som ett av de mest extrema av de åtta länder där undersökningen genomförts (förutom Sverige: Storbritannien, Ungern, Polen, Italien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna). När det gäller påståendet om feminismen är det fler svenskar som håller med än i något av de andra länderna, och när det gäller frågan om muslimer överträffas vi bara av Ungern. Hur kan det komma sig?

Det är förstås skrämmande siffror, men man bör nog ta dem med en ganska stor nypa salt. Som vanligt i sådana här undersökningar handlar mycket om hur frågorna är formulerade och vad den som svarar väljer att läsa in i dem. 
Man kan till exempel diskutera varför man har tagit med frågan om feminism, eller om man tror att covid-19-vaccin kommer användas för att förgifta folk som också är en fråga, i en rapport om högerextremism. Det är ju förvisso inte ovanligt att de här åsikterna korrelerar och det kan vara intressant att peka på sambanden, men man riskerar också att spä på fördomar genom att klumpa ihop dem. 

Att nästan hälften av svenskarna svarar att de har en negativ syn på muslimer behöver inte betyda att de hatar alla muslimer, även om det är lätt att läsa in det. Det kan också handla om att man har en negativ syn på islam, och kanske på religion i allmänhet. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen så detta är i så fall inte så konstigt, men det hade varit intressant att som jämförelse se hur många som skulle svara att de har en negativ syn på kristna.  

Samtidigt som det alltså finns anledning att vara försiktig med hur man tolkar statistiken ska man inte heller kasta ut barnet med badvattnet. Att närmare hälften säger att de har en negativ syn på muslimer säger ändå någonting. Vad som är intressant är att Sverige samtidigt sticker ut som det land där flest har en positiv syn på invandrare. Medan majoriteten i Ungern verkar tycka illa om invandrare i största allmänhet så tycks vi i Sverige mestadels tycka illa om muslimer (och till viss del romer). Det här bör förstås utifrån att framför allt Sverigedemokraterna under lång tid har utmålat muslimerna som det stora hotet. Sverige hade en relativt hög arbetskraftsinvandring på 1960-talet och tog under 1970-talet också emot en del flyktingar från framför allt Chile. Men det är knappast de som åsyftas när man i dag talar om ”invandringshotet”. Inte heller är det så ofta de som flydde från kriget på Balkan under 1990-talet och som i allmänhet anses vara ”välintegrerade”. De som istället lyfts fram, gång på gång, är muslimerna från Mellanöstern som genom nyhetsrapporteringen för många har blivit synonyma med terrorism och IS-sektens bestialiska våld. 

I rapporten ger man också en lägesbild av högerextremismen i 32 europeiska länder. Det är talande att man i Sverige lyfter fram ”Sverigedemokraterna och bildandet av ett konservativt block” som ett av de största hoten. När främlingsfientligheten inom de etablerade partierna växer så gynnar det också extremhögern.  

Det finns en svensk självbild av att vi skulle vara mycket mer öppna och toleranta än andra länder i Europa, speciellt de i Östeuropa. Men som rapporten visar är vi långt ifrån vaccinerade mot rasism och främlingsfientlighet. När politikerna använder en retorik som ifrågasätter vissa grupper följer invånarna efter. För att vända den utvecklingen behöver vi politiker som vågar lyfta fram de positiva aspekterna av migration och som visar att det inte är feminismen eller invandringen som har gått för långt, utan ojämlikheten och de ekonomiska orättvisorna.