47 procent av invånarna i Sverige har en mycket eller ganska negativ syn på muslimer. Och 41 procent håller helt eller delvis med om påståendet ”Feminismen är ansvarig för den känsla av marginalisering och demonisering som en del män upplever”. Det här är några av resultaten i en rapport om Europas extremhöger som bland annat stiftelsen Expo har tagit fram. I båda dessa frågor sticker Sverige ut som ett av de mest extrema av de åtta länder där undersökningen genomförts (förutom Sverige: Storbritannien, Ungern, Polen, Italien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna). När det gäller påståendet om feminismen är det fler svenskar som håller med än i något av de andra länderna, och när det gäller frågan om muslimer överträffas vi bara av Ungern. Hur kan det komma sig?

Det är förstås skrämmande siffror, men man bör nog ta dem med en ganska stor nypa salt. Som vanligt i sådana här undersökningar handlar mycket om hur frågorna är formulerade och vad den som svarar väljer att läsa in i dem. 
Man kan till exempel diskutera varför man har tagit med frågan om feminism, eller om man tror att covid-19-vaccin kommer användas för att förgifta folk som också är en fråga, i en rapport om högerextremism. Det är ju förvisso inte ovanligt att de här åsikterna korrelerar och det kan vara intressant att peka på sambanden, men man riskerar också att spä på fördomar genom att klumpa ihop dem. 

Att nästan hälften av svenskarna svarar att de har en negativ syn på muslimer behöver inte betyda att de hatar alla muslimer, även om det är lätt att läsa in det. Det kan också handla om att man har en negativ syn på islam, och kanske på religion i allmänhet. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen så detta är i så fall inte så konstigt, men det hade varit intressant att som jämförelse se hur många som skulle svara att de har en negativ syn på kristna.  

Samtidigt som det alltså finns anledning att vara försiktig med hur man tolkar statistiken ska man inte heller kasta ut barnet med badvattnet. Att närmare hälften säger att de har en negativ syn på muslimer säger ändå någonting. Vad som är intressant är att Sverige samtidigt sticker ut som det land där flest har en positiv syn på invandrare. Medan majoriteten i Ungern verkar tycka illa om invandrare i största allmänhet så tycks vi i Sverige mestadels tycka illa om muslimer (och till viss del romer). Det här bör förstås utifrån att framför allt Sverigedemokraterna under lång tid har utmålat muslimerna som det stora hotet. Sverige hade en relativt hög arbetskraftsinvandring på 1960-talet och tog under 1970-talet också emot en del flyktingar från framför allt Chile. Men det är knappast de som åsyftas när man i dag talar om ”invandringshotet”. Inte heller är det så ofta de som flydde från kriget på Balkan under 1990-talet och som i allmänhet anses vara ”välintegrerade”. De som istället lyfts fram, gång på gång, är muslimerna från Mellanöstern som genom nyhetsrapporteringen för många har blivit synonyma med terrorism och IS-sektens bestialiska våld. 

I rapporten ger man också en lägesbild av högerextremismen i 32 europeiska länder. Det är talande att man i Sverige lyfter fram ”Sverigedemokraterna och bildandet av ett konservativt block” som ett av de största hoten. När främlingsfientligheten inom de etablerade partierna växer så gynnar det också extremhögern.  

Det finns en svensk självbild av att vi skulle vara mycket mer öppna och toleranta än andra länder i Europa, speciellt de i Östeuropa. Men som rapporten visar är vi långt ifrån vaccinerade mot rasism och främlingsfientlighet. När politikerna använder en retorik som ifrågasätter vissa grupper följer invånarna efter. För att vända den utvecklingen behöver vi politiker som vågar lyfta fram de positiva aspekterna av migration och som visar att det inte är feminismen eller invandringen som har gått för långt, utan ojämlikheten och de ekonomiska orättvisorna.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.