För ungefär 16 år sedan skrev jag på ett papper där jag gick längs en gata i Gävle. Jag var en av 157 000 som skrev på för en humanare flyktingpolitik, och insamlingen ordnades av bland andra Svenska kyrkan.

Några månader senare slog också Miljöpartiet fast att först måste Socialdemokraterna acceptera en omläggning av migrationspolitiken innan det över huvud taget kunde bli aktuellt att förhandla om en budget med dem. Själv var jag var lyrisk, och det här är för många gamla miljöpartister sannolikt ett av de stoltaste politiska minnen de har. Samtidigt är det ett exempel på en förhandlingsmetod som är tveksam.

När nu regeringen går fram med ett förslag om att rektorer ska få avgöra om man vill börja med betyg redan i fyran eller inte, så gör man det utan argument för. Men en hel radda argument emot.

Det har visat sig helt omöjligt att få dem att backa med hjälp av argument. Barnombudsmannen, två lärarfack och tre universitet har försökt. Anledningen till att det är helt omöjligt är att besluten redan är fattade, någonstans där frågorna aldrig utsatts för offentlig debatt. Som en eftergift till liberalerna i januariöverenskommelsen har förslaget blivit någon sorts nytolkning av Sisyfos-stenen, oavsett hur orimligt det är så baxas det vidare.

Parallellt med betygsförslaget har Liberalerna gått till strid mot regeringens migrationspolitik. Med budskapet att om regeringen går vidare med förslaget om en alternativ skyddsgrund för flyktingar så kan man inte längre stå bakom januariöverenskommelsen.

Någonstans är det svårt att inte se likheten med vad Miljöpartiet gjorde för 16 år sedan, även om förhållandena är annorlunda och syftet är det diametralt motsatta. När det då handlade om att lyfta de svagaste i samhället handlar det nu om att istället sparka lite extra på dem. Man kan vara upprörd över att ett riksdagsparti besitter den förvridna världsbild som krävs för att Liberalernas krav över huvud taget ska bli rimliga, och det ska man också. Men man bör också notera att det här är en följd av den kohandelspolitik riksdagspartierna hemfallit till.

Januariöverenskommelsen var inte ett papper som förklarade vad de olika partierna tycker lika om, var grunden för deras samarbete finns, istället var det en lång lista med överenskommelser. Några exempel är att Centern fick att man kvaddar las, Liberalerna fick språktest och betyg från fjärde klass, Miljöpartiet fick mer biståndspengar och Socialdemokraterna fick makt.

Även om det här kanske inte representerar alla de 73 punkterna visar det på en demokratisk modell som inte fungerar. För när det gäller de här punkterna står vi där, utan möjlighet att påverka. Som betygsdebatten visar är listpunkterna onåbara med argument.

Vi förtjänar ett bättre demokratiskt system, ett system där besluten inte fattas av enskilda tjänstemän och några partiledare innanför låsta dörrar en sen januarinatt några månader efter valet, utan när det voteras, efter öppna lyhörda debatter i samhället och mellan riksdagsledamöterna i kammaren. För att alls kunna nå dit behöver våra representanter i riksdagen frigöra sig från partipiskan och rösta utifrån hjärta och ideologi.

För i en demokrati borde politiska spelet handla om att övertyga en majoritet om sina förslag, inte om att mot alla argument och bättre eget vetande gå vidare med förslag nästan ingen tror på.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.