Folket i Ryssland har historiskt sett haft många anledningar att bli besvikna. När tsardömet ersattes av kommunistregimen 1917 var det många som hade höga förhoppningar, men vi vet alla vad som hände. Lenin fängslade och dödade alla som vågade sätta sig upp mot den nya ordningen och än värre blev det under Stalins era. 

Precis som många i början av 1900-talet sannolikt hade svårt att föreställa sig att tsarens oinskränkta makt någonsin skulle försvinna var det många som hade svårt att tro sina ögon när Sovjetunionen till sist krackelerade 1991. Men inte heller denna gång blev det särskilt bra. Ryssland under 90-talet präglades av oroligheter och stor korruption och detta har bara fortsatt sedan Vladimir Putin tog över som president år 2000, samtidigt som landet återigen har fått en alltmer auktoritär prägel. 

Under drygt 20 år har ingen på allvar kunnat utmana Putin. Dmitrij Medvedev tog visserligen över som president mellan 2008 och 2012 eftersom grundlagen på den tiden inte tillät Putin att sitta kvar hur länge som helst. Men Putin hade under den tiden posten som premiärminister och det var uttalat att de skulle växla tillbaka efter fyra år. Men nu talas det om att något till slut kanske är på väg att hända. Förgiftningen av Aleksej Navalnyj har med rätta chockat många och när han nu återvänt till Ryssland och fängslats är det många som har demonstrerat till hans försvar. 

Hela processen kring Navalnyj är givetvis absurd. Att den ryska säkerhetstjänsten först förgiftar honom och sedan fängslar honom för att inte han infunnit sig under tiden som han befann sig i koma är som hämtat ur en Kafka-roman. 

Det är glädjande att se att många har demonstrerat mot gripandet. Eftersom valen i Ryssland inte är fria är det dock svårt att veta exakt hur stort stödet för Navalnyj är. Men man kan i alla fall se att hans avslöjanden om Putin (bland annat att Putin har ett extravagant palats som har hemlighållits, vilket förstås sticker i ögonen) har gjort att många nu öppet har börjat ta ställning, för eller emot Navalnyj.  

I vissa läger ses Navalnyj som en hjälte och frälsare, men det finns all anledning att vara kritisk även mot honom. 1999–2007 var han medlem i det liberala partiet Jabloko men uteslöts därifrån eftersom han ansågs vara alltför nationalistisk. Han har bland annat jämfört personer från andra länder med ohyra, krävt att alla papperslösa ska deporteras och deltagit i ”Den ryska marschen” tillsammans med högerextremister. De senaste åren har hans nationalistiska budskap slipats ner, han har bett om ursäkt för vissa av sina uttalanden och framförallt valt att lägga sin tid på att avslöja den omfattande korruptionen i Ryssland. Men vad som kommer att hända om han en dag får makten är det ingen som vet. 

Man ska inte glömma att Putin fortfarande har väldigt stor makt och en väldigt stor statsapparat och armé till sitt förfogande. Att han skulle falla framstår i nuläget som osannolikt. Samtidigt ska man komma ihåg att osannolika saker har skett i Ryssland tidigare. Men också att det som kändes så hoppfullt och lovande väldigt snabbt kan övergå i ett nytt tyranni.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.