Ord kan kan betyda olika saker i olika tider, något som vid en tidpunkt ses som harmlöst kan vid en annan tidpunkt uppfattas som grovt kränkande. Inte minst gäller detta för färger. Det mest givna exemplet är förmodligen n-ordet som kommer från spanskans negro och som i sin tur kan härledas till latinets niger, båda betyder helt enkelt svart. Ordet hade kunnat vara helt neutralt om det inte hade varit för att det kom att användas på ett rasistiskt sätt.

När man använder ord bör man alltså inte bara fundera över dess exakta betydelse utan också över hur det har använts tidigare och hur det därigenom kan komma att uppfattas. Det finns goda anledningar till att vi inte använder n-ordet i dag, liksom vi inte heller säger ”indianer” eftersom det också är ett ord som har använts rasistiskt (men också för att amerikansk ursprungsbefolkning har ganska lite med Indien att göra). Men det finns samtidigt tillfällen då vi måste fundera över om det är värt att ge avkall på ett ord eller begrepp för att någon eller några anser det vara nedsättande. 

Sara Kristoffersson som är professor i designhistoria skriver i DN om ”Vita havet” som är namnet på utställningslokalen och samlingsplatsen på Konstfack i Stockholm. Är det rasistiskt? Konstnärskollektivet Brown island uppfattar det i alla fall så och kräver att namnet ändras, trots att det enligt Sara Kristoffersson inte finns några som helst rasistiska intentioner. Namnet kommer från att det fanns en stor sal som var målad helt i vitt i det hus där skolan ursprungligen låg. Konstfack har därefter bytt lokal flera gånger, men namnet har hängt med. 

Den seperatististiska gruppen Brown Island har tidigare gjort konstprojekt där de har kritiserat skolan för bristen på mångfald och “den normativa vitheten”. 2017 gjorde de till exempel en utställning just i Vita havet som de, mycket fyndigt, kallade för Brown Island in The White Sea. Där finns det en tydlig poäng, att så få rasifierade antingen söker sig till eller kommer in på Konstfack är viktigt att diskutera och problematisera. Kanske är det en liknande diskussion de är ute efter denna gång, men att kritisera själva namnet kommer nog tyvärr bara leda till att ännu fler tycker att den så kallade identitetsvänstern ägnar sig åt tramsfrågor. 

Precis som svart har ordet vitt en stark symbolisk laddning. Det har plockats upp av nazister och högerextremister som använder begrepp som ”vit makt” och ”vit överhöghet”. Utifrån den kontexten går det kanske att förstå om någon känner obehag inför ett rum som heter Vita havet – kanske ser hen ett hav av vita nazister framför sig? Men vitt kan, som Sara Kristoffersson också är inne på, även stå för många andra saker som oskuldsfullhet eller renhet. 
Ord och namn kommer alltid att tolkas på olika sätt av olika personer, men det betyder inte att alla tolkningar har lika mycket företräde. Det skulle förstås bli absurt om ingenting längre kunde kallas för vitt. Det viktiga är och förblir det historiska sammanhanget. Hade ”Vita havet” ursprungligen syftat på ett rum dit bara vita ägde tillträde eller något annat absurt hade det varit en helt annan sak, men så är alltså inte fallet här.  

Att ändra namn och begrepp kan vara relevant i vissa sammanhang, men det får inte ske med någon slapp automatik. Om vi gör det begränsar vi inte bara språket, vi går också miste om historiska sammanhang. Dessutom säger vi indirekt att alla tolkningar är lika mycket värda oavsett om det går att koppla till någons intention eller ej samt att det alltid är den som är mest kränkt som ska ha företräde. Jag tror det är en farlig väg att vandra.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.