De flesta reagerar instinktivt på grymhet mot djur. Det bevittnades nyligen efter Djurrättsalliansens avslöjanden om svensk Kravslakt och Uppdrag gransknings reportage om Kravgårdar som systematiskt bryter mot djurskyddslagen. Folk gillar helt enkelt inte djurplågeri och vissa former anses värre än andra.

För ett par år sedan uppmärksammades en annan typ av djurplågeri på Kuba när en man anställd på Cuban Neuroscience center, en verksamhet känd för extremt grymma djurförsök, avslöjades tortera, våldta och mörda hundar. Mannen hade filmat och delat övergreppen på ett forum för zoofiler (personer som attraheras av eller begår sexuella övergrepp på djur), vilket också blev hans fall.

Även om hundmördarens handlingar inte bröt mot den kubanska lagen fick han ingen nåd av allmänheten. Fallet engagerade så många att den första civila demonstrationen som tilläts på Kuba några månader senare, i april 2019, kom att handla om djurs och inte människors rättigheter. Det var sensationellt.

Låt oss reflektera över beteendet som kallas zoosadism. Precis som det låter handlar det om grymhet mot djur med sadistiska inslag och ibland, men inte alltid, av sexuell natur. På ett eller annat sätt utnyttjar alltså zoosadisten djur för sin egen vinning, lusts och njutnings skull.

Zoosadism betraktas som en av tre faktorer i den så kallade MacDonaldtriaden (även kallad sociopat- och mördartriaden) som bland annat intresserat FBI i profilering av presumtiva eller aktiva seriemördare. Begreppet har också använts flitigt i amerikansk rättspsykiatri, dock inte utan kritik.

Det intressanta i sammanhanget är inte associationen mellan djurplågeri och seriemord, utan att zoosadism liksom andra former av våld i allmänhet och djurplågeri i synnerhet definieras som det mänskliga psykets undantag. Fokus läggs oftast på individer istället för strukturer, vilket den amerikanska rättspsykiatrins popularisering och den moderna psykologin bidragit till.

Föreställningen om zoosadisten som en enskild störd individ är inte nödvändigtvis fel, i rättspsykiatrisk kontext. Samtidigt är den inte heller fullständig och generaliserbar utanför den. Seriemord på människor sker på undantag, men sadistiskt våld mot levande varelser gör det inte.

Hellre än att reducera zoosadism till en antisocial avvikelse borde vi se sambandet mellan djurplågeri och våld i nära relationer, liksom till det kulturellt sanktionerade våldet mot andra djur som genomsyrar nästan alla samhällssektorer. I många fall är det svårt att skilja på djurplågeri som individuell anomali (hundmördaren) och minoriteter av rötägg (Kravbönderna) från den socialt accepterade zoosadismen som tenderar förväxlas med omsorg. Särskilt i våra relationer till matdjur och husdjur.

Det här illustreras som allra tydligast på (anti)sociala medier där djur plågas under taggar som ”pet pranking” och ”pet fails”, där inte ens plattformarnas egna policys mot djurplågeri och djurskyddslagar, om det finns några, är till djurens hjälp.

Bara på Tiktok cirkulerar miljontals zoosadistiska inlägg som inte bemöter några som helst protester. Det är allt från hamstrar som kämpar för sina liv i vattenfyllda badkar till valpar som jongleras runt som de vore leksaker. Allt för djurägarnas och deras följares höga nöjes skull.

Även de grymmaste klippen är näst intill omöjliga att stoppa, såvitt de inte kritiseras av väldigt många. Tyvärr är det alldeles för få som reagerar och protesterar, här och i andra sammanhang, om det inte rör sig om extremfall som exempelvis sexualmord på hundar eller kravmärkt tortyr.

Först när fler människor, en kritisk massa, börjar se andra djur som individer kan djurs rättigheter förverkligas. Tills dess kommer djurplågeri i alla dess kreativa former att fortsätta, nyckfullt och systematiskt, på helt godtyckliga grunder.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.