Vi var många som jublade när barnkonventionen blev till lag i Sverige för ett år sedan. Äntligen skulle barnens bästa alltid komma i första rummet. Men för de barn som är mest utsatta i Sverige, asylsökande och papperslösa, har konventionen hittills inte gjort särskilt mycket vare sig från eller till. Nu har det dock äntligen kommit ett prejudicerande beslut från Migrationsöverdomstolen som ger en 14-årig flicka som är född i Sverige men har rötter i Libanon rätt att stanna i Sverige. I beslutet skriver domstolen bland annat att ett barns ”bristande möjligheter att påverka sin egen situation” bör beaktas i den sammantagna bedömningen. Men samtidigt konstaterar de också att barnrättsperspektivet inte får tolkas så att det “i princip blir till ett eget kriterium för uppehållstillstånd att vara barn”. 

Domen är ändå viktig eftersom det kan påverka Migrationsverket till att låta barnperspektivet väga tyngre i sina bedömningar än vad de har gjort hittills. Migrationsverket ville nämligen avslå 14-åringens ansökan och i en kommentar till ett annat uppmärksammat fall där pappan i en familj och hans tvååriga tvillingar befinner sig i Sverige, medan mamman och barnens syskon sitter fast i Peru eftersom de nekats uppehållstillstånd, skriver de explicit att ”utifrån bedömningen som gjorts i det enskilda ärendet väger den reglerade invandringen tyngre än barnens behov av att leva tillsammans med båda sina föräldrar”.

Det är inte heller alla politiker som är nöjda med Migrationsöverdomstolens beslut om att låta barnkonventionen väga tyngre än utlänningslagen. Den tidigare migrationsministern Tobias Billström (M) – ni vet han som publicerade en bild på sig själv där han står som en bredbent jätte med benen tvärs över Öresundsbron – var snabbt ute och twittrade att det kändes bra att Moderaterna röstade nej till att göra barnkonventionen till svensk lag 2018. Han känner alltså glädje, och stolthet får man förmoda, över att vara motståndare till en lag som har gett en ung flicka som har bott i Sverige i hela sitt liv en chans att få stanna och slippa utvisas till ett land där hon inte har något sammanhang och inte kan språket. 

Samtidigt har Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni hotat att lämna januariavtalet om regeringen går vidare med lättnaderna i den nya migrationsöverenskommelsen. Även här handlar det till stor del om barn, regeringen vill nämligen ändra ”synnerligen ömmande omständigheter” i Migrationskommitténs förslag till “särskilt ömmande” för alla barn och för vissa vuxna, vilket skulle innebära en mildare bedömning. Det är oklart hur mycket det skulle innebära i praktiken, men Sabuni är alltså så rädd för att fler barn ska få en chans att stanna i Sverige att hon är beredd att sätta hela samarbetet med regeringen på spel. 

Som tur är får hon kritik inte bara av motståndarna utan också från det egna ungdomsförbundet. Liberala ungdomsförbundets ordförande Romina Pourmokhtari säger att det är ”dårskap att ge sig in i en kapplöpning mot botten och kämpa för minskad invandring”. 

Pourmokhtari ska ha kredd för att hon vågar stå upp mot moderpartiet, förhoppningsvis kan det leda till att fler på den borgerliga sidan vågar ta sig ton. Jag tror nämligen att det finns gott om liberaler, men även en hel del moderater och kristdemokrater, som inte känner sig bekväma med den hållning som deras partier har antagit i migrationspolitiken de senaste åren.

Det finns till exempel säkert en del som själva har kontakt med ett barn som har kommit till Sverige som flykting, eller som är fött och uppvuxet i Sverige, och som ser det absurda i att de kanske kommer att utvisas. Åtminstone hoppas jag det. Och jag hoppas att barnkonventionen nu ska få större genomslag och verkligen bidra till att fler barn får stanna.

Det är nämligen inte volymer det är fråga om, det är barn. Glöm aldrig det.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.