DEBATT. Förändring är naturligt. Ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. Men ibland sker en så stor, snabb och varaktig förenkling av samhällen att det kallas kollaps. Det är mer som att tumla nerför en backe än att falla utför ett stup.

Det finns många historiska exempel på kollapser. När samhällen blir mer komplexa, så ökar sårbarheten. Coronakrisen har påmint oss om att det nu är ett större problem än någonsin. Om till exempel transporter stoppas tar maten slut i butikerna redan efter tre dagar.

Hur en kollaps kan gå till i praktiken är Nauru ett bra exempel på. Nauru är en liten ö utanför Australien som är en egen nation. Endast Monaco och Vatikanstaten är mindre.

1978 var Nauru världens näst rikaste land per invånare till följd av goda fosfatfyndigheter, men dessa har man nu exploaterat färdigt och på ett fascinerande sätt lyckats slösa bort alla pengar, så nu präglas hela landet av allmänt förfall.

”Trots desperata försök att tjäna pengar på andra sätt – bland annat genom att sälja sin röst i FN och i Internationella valkommissionen IWC, sälja pass till al-Qaidamedlemmar och tvätta pengar åt ryska maffian – förblev Nauru en mycket fattig nation”, skriver Anders Källgård, läkare och författare, i en artikel i Läkartidningen. 

Gamla, trasiga och rostiga limousiner står ”överallt”, eftersom det förr var enklare att köpa nya än att reparera. Av samma skäl slängdes mynt ”överallt” eftersom varken mynten eller naturen sågs som värda att ta vara på.
Trots att ön är så liten åks det extremt mycket bil, varv efter varv runt ön utan mål. En förklarar valet med att det inte finns något annat att göra.

Fosfatbrytning och nedskräpning har förstört den vackra naturen och 95 procent av de som har jobb är anställda av staten. Men eftersom flygplatsen bara har tre plan i veckan så sker allt idrottande på landningsbanan, eftersom några idrottsplaner inte finns.

Endast 11 000 personer bor i landet, varav cirka 90 procent är överviktiga. I dubbel bemärkelse kan nästan ingen längre odla – dels för att marken är förstörd och dels för att den nya generationen saknar sådana kunskaper. Import tar så lång tid med båt att färska grönsaker inte håller.

Nauru får förhoppningsvis en del hjälp utifrån, men det får inte jorden.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.