Reaktionerna i svensk media efter stormningen av Kapitolium i förra veckan har i stort sett varit samstämmiga: bestörtning och ett kraftfullt fördömande. De flesta är överens om att Donald Trump är medskyldig till stormningen genom att han eldade på sina sympatisörer och uppmanade dem att ta sig till Kapitolium. Att han dessutom – när stormningen var ett faktum – länge vägrade att ta avstånd från våldet utan istället spelade in en videohälsning till de som tagit sig in där han sa att han älskade dem och att de var “väldigt speciella” har givetvis också upprört de flesta.
Så långt, allt gott. Men så finns det också ett antal skribenter på den blåbruna flanken som ifrågasätter allvaret i attacken, eller ser detta som ännu en möjlighet att kasta skit på vänstern. Ledarskribenten på den nystartade webbtidningen Bulletin, Ivar Arpi, skrev kort efter attacken ett inlägg på Twitter där han medvetet förminskade händelsen och skrev att det handlade om ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”. Hans kollega, Alice Teodorescu Måwe, skrev sedan en ledare där hon visserligen inledde med att slå fast att angreppet är en politisk skamfläck, så att ingen skulle tvivla på var hon själv står, men där hon sedan raskt gick över till att fördöma “vänstern” (i bred mening) som hon menar ”utnyttjar detta barbari för att misstänkliggöra den svenska oppositionen”. Exakt vilka hon syftar på får vi inte veta, förutom Annika Strandhäll (S) som hon menar “kletar ner” Ulf Kristersson och Ebba Busch och “misstänkliggör deras demokratiska kompass”. Det framgår inte, men jag antar att hon syftar på ett antal tweets av Strandhäll där hon bland annat menar att det är hyckleri att peka finger åt det som händer i USA, samtidigt som man vill ta makten i Sverige med hjälp av SD.
Är det långsökt av Strandhäll? Nej, jag tycker inte det. SD är och förblir ett rasistiskt parti med rötter i nazismen. Många SD-representanter har åsikter som är betydligt mer extrema än vad ens Trump eller någon annan i det republikanska partiet uttrycker (i alla fall offentligt). Moderaterna och Kristdemokraterna å sin sida har under de senaste åren gradvis närmat sig SD och varit tydliga med att de vill ta stöd av SD för att kunna bilda regering.
Det är inte heller sant som Teodorescu skriver att inga etablerade opinionsbildare eller förtroendevalda politiker finns bland de svenska Trumpanhängarna. Så sent som för två månader sedan nominerade SD Donald Trump till Nobels fredspris. Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericsson Ubbhult ifrågasatte också strax efter stormningen om det verkligen var Trumpsupportrar som låg bakom och inte personer från Antifa som han skrev att han fått “rapporter om” (något som också den SD-anstrukna nyhetskanalen Samnytt har gjort). Samme person har för övrigt också nyligen delat material från den högerextrema kanalen Swebbtv (som nyligen stängdes ner av Youtube).
Det är naivt att tro att det som just hänt i USA aldrig skulle kunna hända i Sverige. Ponera att M och KD tar makten med hjälp av SD i nästa val. Ponera att samarbetet fungerar väl och att SD hamnar i regeringsställning efter valet 2026. Om de sedan förlorar valet, skulle vi då inte kunna få se en stormning av den svenska riksdagen från arga SD-män? Det är spekulationer givetvis, men det är knappast osannolikt.
Så länge M och KD inte starkt och tydligt tar avstånd från allt SD står för och lovar att aldrig på några villkor ge dem något som helst inflytande så får de nog fortsätta finna sig i att bli “nedkletade”. De har trots allt bäddat för det själva.
För första gången sedan Barnkonventionen blev lag i Sverige har den fått ett prejudicerande genomslag i ett utvisningsärende.
Migrationsverket skriver i ett annat ärende om familjeåterförening att “den reglerade invandringen väger tyngre än barnens behov av att leva tillsammans med båda sina föräldrar”.
