Reaktionerna i svensk media efter stormningen av Kapitolium i förra veckan har i stort sett varit samstämmiga: bestörtning och ett kraftfullt fördömande. De flesta är överens om att Donald Trump är medskyldig till stormningen genom att han eldade på sina sympatisörer och uppmanade dem att ta sig till Kapitolium. Att han dessutom – när stormningen var ett faktum – länge vägrade att ta avstånd från våldet utan istället spelade in en videohälsning till de som tagit sig in där han sa att han älskade dem och att de var “väldigt speciella” har givetvis också upprört de flesta. 

Så långt, allt gott. Men så finns det också ett antal skribenter på den blåbruna flanken som ifrågasätter allvaret i attacken, eller ser detta som ännu en möjlighet att kasta skit på vänstern. Ledarskribenten på den nystartade webbtidningen Bulletin, Ivar Arpi, skrev kort efter attacken ett inlägg på Twitter där han medvetet förminskade händelsen och skrev att det handlade om ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”. Hans kollega, Alice Teodorescu Måwe, skrev sedan en ledare där hon visserligen inledde med att slå fast att angreppet är en politisk skamfläck, så att ingen skulle tvivla på var hon själv står, men där hon sedan raskt gick över till att fördöma “vänstern” (i bred mening) som hon menar ”utnyttjar detta barbari för att misstänkliggöra den svenska oppositionen”. Exakt vilka hon syftar på får vi inte veta, förutom Annika Strandhäll (S) som hon menar “kletar ner” Ulf Kristersson och Ebba Busch och “misstänkliggör deras demokratiska kompass”. Det framgår inte, men jag antar att hon syftar på ett antal tweets av Strandhäll där hon bland annat menar att det är hyckleri att peka finger åt det som händer i USA, samtidigt som man vill ta makten i Sverige med hjälp av SD. 

Är det långsökt av Strandhäll? Nej, jag tycker inte det. SD är och förblir ett rasistiskt parti med rötter i nazismen. Många SD-representanter har åsikter som är betydligt mer extrema än vad ens Trump eller någon annan i det republikanska partiet uttrycker (i alla fall offentligt). Moderaterna och Kristdemokraterna å sin sida har under de senaste åren gradvis närmat sig SD och varit tydliga med att de vill ta stöd av SD för att kunna bilda regering. 

Det är inte heller sant som Teodorescu skriver att inga etablerade opinionsbildare eller förtroendevalda politiker finns bland de svenska Trumpanhängarna. Så sent som för två månader sedan nominerade SD Donald Trump till Nobels fredspris. Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericsson Ubbhult ifrågasatte också strax efter stormningen om det verkligen var Trumpsupportrar som låg bakom och inte personer från Antifa som han skrev att han fått “rapporter om” (något som också den SD-anstrukna nyhetskanalen Samnytt har gjort). Samme person har för övrigt också nyligen delat material från den högerextrema kanalen Swebbtv (som nyligen stängdes ner av Youtube). 

Det är naivt att tro att det som just hänt i USA aldrig skulle kunna hända i Sverige. Ponera att M och KD tar makten med hjälp av SD i nästa val. Ponera att samarbetet fungerar väl och att SD hamnar i regeringsställning efter valet 2026. Om de sedan förlorar valet, skulle vi då inte kunna få se en stormning av den svenska riksdagen från arga SD-män? Det är spekulationer givetvis, men det är knappast osannolikt. 

Så länge M och KD inte starkt och tydligt tar avstånd från allt SD står för och lovar att aldrig på några villkor ge dem något som helst inflytande så får de nog fortsätta finna sig i att bli “nedkletade”. De har trots allt bäddat för det själva.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.