Entreprenören och libertarianen Henrik Jönsson har en Youtubeserie som han kallar för Sverige-samtal. I ett avsnitt, som för närvarande har drygt 250 000 visningar, möts Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och den socialdemokratiske politikern Jan Emanuel Johansson. Många av de åsikter som de ventilerar i klippet är hemska, men det är ändå intressant eftersom det visar var Moderaterna står i dag – men också åt vilket håll många inom socialdemokratin lutar. 

En stor del av avsnittet handlar, föga förvånande, om migration och i samband med det frågar Jan Emanuel om Ulf Kristersson tycker att ”en nyanländ har lika stor rätt till Sverige och till svensk välfärd som en svensk”. På detta svarar Ulf Kristersson: ”Nej det tycker jag inte. Jag tycker att man ska kvalificera in sig och ta seden dit man kommer. Idén om att integration är när alla anpassar sig efter varandra och att majoritetssamhället ska möta alla som är nya och förändra sig, det tror jag är feltänkt.” Han pratar också om att vi ska “odla och värna det svenska” (men att det inte står i motsats till en öppen attityd och att det går att ta sig in i vårt samhälle). 

En tydligare beskrivning av hur Moderaterna har förändrats under de senaste 5–6 åren tror jag man får leta efter. Mycket kan man säga om Fredrik Reinfeldt, men jag hörde honom aldrig prata om att odla och värna det svenska, eller att man skulle kvalificera sig för att bli svensk. Redan i dag är det förstås så att nyanlända och de som bott i Sverige länge inte har samma rättigheter. Bland annat måste man ju bli svensk medborgare innan man har rätt att rösta i riksdagsvalen. Men för Ulf Kristersson räcker inte detta, han vill att de som kommer hit ska ”kvalificera” sig till det svenska samhället och att olika kulturer ska kunna leva sida vid sida ser han som ”ett feltänk”. Det är ett synsätt som ligger skrämmande nära Sverigedemokraternas ideologi, men det är ju också åt det hållet som Moderaterna har sneglat de senaste åren. 

Men det är inte bara Moderaterna som har gått åt det hållet, utan också Socialdemokraterna. Jan Emanuel Johansson är kanske inte representativ för hela socialdemokratin, men de åsikter han presenterar i avsnittet är i mångt och mycket sådant som har hörts alltmer från S under de senaste åren. Det handlar om hårdare tag, stramare migrationspolitik och mindre ”daltande”. Vid ett tillfälle i programmet säger Jan Emanuel att ”det psykar honom” när han ser studenflak med flaggor som inte är svenska. ”Vem tror du att du är? Du ska tacka Sverige, du ska tacka systemet!” ryter han och Ulf Kristersson nickar instämmande. 

Programmet visar också hur svårt det är att få grepp om svensk politik i dag om man bara förhåller sig till den klassiska höger–vänsterskalan istället för till gal–tan. Jan Emanuel beskriver sig som vänsterkonservativ och Ulf som liberalkonservativ. På en höger–vänsterskala står de långt ifrån varandra, men i programmet håller de med varandra i nästan allt. Nyckeln till detta är att det inte är klassiska höger–vänsterfrågor som skattepolitik som står i fokus i dag, utan snarare värderingsfrågor som huruvida man tycker det är bra eller dåligt med migration eller med hårda straff.  

Det är i det auktoritära synsättet de möts. Förutom migration och kriminalpolitik är de också överens när det kommer till bidrag. Jan Emanuel tycker att alla bidrag borde avskaffas, eftersom man ska göra rätt för sig och för att det ”alltid finns jobb att göra”. Ulf håller med och menar att de har lagt den typen av förslag men tyvärr inte fått medhåll från de andra partierna. Så där håller det på i en timme. Under den timmen hinner de också diskutera om Moderaterna och Socialdemokraterna borde regera tillsammans, något som Ulf Kristersson tycker är en dålig idé, även om han erkänner att det finns många beröringspunkter. 

För mig blir det i alla fall tydligt när jag ser klippet att det är relativt lite som skiljer dagens moderater och dagens socialdemokrater åt. Sida vid sida tillsammans hjälps de åt, sossar och moderater, de sitter i samma båt. Men det är inte de som ror, och framför allt är det inte de som drunknar på Medelhavet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.