Trafikverkets basprognos, den som ligger till grund för hur framtidens infrastruktur ska planeras, räknar med att antalet personbilstransporter kommer att öka med 31 procent från 2014 till 2040, skriver DN. Samtidigt skriver en annan grupp inom samma myndighet, de som jobbar med det så kallade hänsynsmålet, att biltrafiken måste minska med 10-40 procent de närmaste 25–30 åren om vi ska uppnå klimatmålen.

Tydligare än så kan det inte sägas, det är uppenbart att det finns en krock här. Att Trafikverket är splittrat handlar i grunden om att de får motstridiga signaler från regeringen. På ett ställe i det klimatpolitiska handlingsprogrammet står det till exempel att ”det transportpolitiska målet behöver utvecklas inom ramen för hänsynsmålet”, vilket bör tolkas som att klimatfrågan står över alla andra transportmål, men på ett annat ställe står det att ”funktions- och hänsynsmålen är jämbördiga”. Inte undra på att man blir förvirrad. 

När klimatlagen antogs den 1 januari 2018 beskrevs det av många, bland andra miljöminister Isabella Lövin, som ett väldigt stort steg framåt. Nu skulle alla verksamheter anpassas efter klimatet och klimatlagen skulle vara styrande för hela regeringens politik. Riktigt så har det inte blivit. I mars 2019 lämnade det klimatpolitiska rådet, som ska granska vad regeringen gör på området, sin första rapport som innehöll svidande kritik. Den viktigaste kritiken handlar om att utvecklingen går alldeles för långsamt. Mellan 2014 och 2017 minskade utsläppen med mindre än en procent, rådet konstaterar att minskningstakten skulle behöva accelerera till i alla fall 5 till 8 procent per år. De rekommenderar också att regeringen klargör att noll nettoutsläpp faktiskt innebär noll utsläpp i alla sektorer. Noll betyder noll alltså, det är ganska enkel matematik men det är uppenbarligen något där som regeringen inte riktigt vill förstå.   

Rådet konstaterar också att det finns en stark målkonflikt på transportområdet. Så här skriver de: “Med nuvarande struktur och formuleringar för de transportpolitiska målen framstår det som önskvärt men inte nödvändigt att klimatmålen uppnås. Det är också så de transportpolitiska myndigheterna i sitt arbete tycks tolka målen. Transportförsörjning, i synnerhet framkomlighet för vägtrafiken, blir det dominerande perspektivet. I praktiken motverkar de transportpolitiska målen och deras tillämpning klimatmålen.”

Ska vi komma tillrätta med klimatutmaningarna duger det här förstås inte. Vi behöver en politik där klimatfrågorna utgör grunden, fundamentet, för hela bygget – inte någon liten detalj på fasaden. Vissa pekar på att vi sitter fast i gamla strukturer från den tid då transporter sågs som något okomplicerat, något som bara borde stimuleras eftersom det ökade effektiviteten och tillväxten. Många lever fortfarande kvar i den villfarelsen och tror att vi kommer kunna lösa det bara vi får in mer biodrivmedel och elbilar, men de talar mindre om var allt detta biodrivmedel och batterier till elbilarna ska komma ifrån. 

Det har snart gått ett år sedan Klimatpolitiska rådet kom med sin rapport, och enligt Anders Roth som jobbar med hållbar mobilitet på Svenska Miljöinstitutet så har ingenting hänt på transportområdet. Fortfarande är det Trafikverkets basprognos som står i centrum. Den 12 mars publicerar rådet en ny rapport, det ska bli spännande att läsa vad som står i den och att se om regeringen vågar ta kritiken på allvar den här gången. 

Tumme upp: 

Filmen Parasit, ta chansen att se den medan den går på bio. 

Tumme ned:

Terrordådet i Hanau och att det enligt tyska tidningen Der Tagesspiegel finns drygt trettiotvåtusen högerextremister i Tyskland.   

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.