Trafikverkets basprognos, den som ligger till grund för hur framtidens infrastruktur ska planeras, räknar med att antalet personbilstransporter kommer att öka med 31 procent från 2014 till 2040, skriver DN. Samtidigt skriver en annan grupp inom samma myndighet, de som jobbar med det så kallade hänsynsmålet, att biltrafiken måste minska med 10-40 procent de närmaste 25–30 åren om vi ska uppnå klimatmålen.
Tydligare än så kan det inte sägas, det är uppenbart att det finns en krock här. Att Trafikverket är splittrat handlar i grunden om att de får motstridiga signaler från regeringen. På ett ställe i det klimatpolitiska handlingsprogrammet står det till exempel att ”det transportpolitiska målet behöver utvecklas inom ramen för hänsynsmålet”, vilket bör tolkas som att klimatfrågan står över alla andra transportmål, men på ett annat ställe står det att ”funktions- och hänsynsmålen är jämbördiga”. Inte undra på att man blir förvirrad.
När klimatlagen antogs den 1 januari 2018 beskrevs det av många, bland andra miljöminister Isabella Lövin, som ett väldigt stort steg framåt. Nu skulle alla verksamheter anpassas efter klimatet och klimatlagen skulle vara styrande för hela regeringens politik. Riktigt så har det inte blivit. I mars 2019 lämnade det klimatpolitiska rådet, som ska granska vad regeringen gör på området, sin första rapport som innehöll svidande kritik. Den viktigaste kritiken handlar om att utvecklingen går alldeles för långsamt. Mellan 2014 och 2017 minskade utsläppen med mindre än en procent, rådet konstaterar att minskningstakten skulle behöva accelerera till i alla fall 5 till 8 procent per år. De rekommenderar också att regeringen klargör att noll nettoutsläpp faktiskt innebär noll utsläpp i alla sektorer. Noll betyder noll alltså, det är ganska enkel matematik men det är uppenbarligen något där som regeringen inte riktigt vill förstå.
Rådet konstaterar också att det finns en stark målkonflikt på transportområdet. Så här skriver de: “Med nuvarande struktur och formuleringar för de transportpolitiska målen framstår det som önskvärt men inte nödvändigt att klimatmålen uppnås. Det är också så de transportpolitiska myndigheterna i sitt arbete tycks tolka målen. Transportförsörjning, i synnerhet framkomlighet för vägtrafiken, blir det dominerande perspektivet. I praktiken motverkar de transportpolitiska målen och deras tillämpning klimatmålen.”
Ska vi komma tillrätta med klimatutmaningarna duger det här förstås inte. Vi behöver en politik där klimatfrågorna utgör grunden, fundamentet, för hela bygget – inte någon liten detalj på fasaden. Vissa pekar på att vi sitter fast i gamla strukturer från den tid då transporter sågs som något okomplicerat, något som bara borde stimuleras eftersom det ökade effektiviteten och tillväxten. Många lever fortfarande kvar i den villfarelsen och tror att vi kommer kunna lösa det bara vi får in mer biodrivmedel och elbilar, men de talar mindre om var allt detta biodrivmedel och batterier till elbilarna ska komma ifrån.
Det har snart gått ett år sedan Klimatpolitiska rådet kom med sin rapport, och enligt Anders Roth som jobbar med hållbar mobilitet på Svenska Miljöinstitutet så har ingenting hänt på transportområdet. Fortfarande är det Trafikverkets basprognos som står i centrum. Den 12 mars publicerar rådet en ny rapport, det ska bli spännande att läsa vad som står i den och att se om regeringen vågar ta kritiken på allvar den här gången.
Tumme upp:
Filmen Parasit, ta chansen att se den medan den går på bio.
Tumme ned:
Terrordådet i Hanau och att det enligt tyska tidningen Der Tagesspiegel finns drygt trettiotvåtusen högerextremister i Tyskland.
